Dorian Gray

Rollen som Dorian Gray är en av Ben Barnes större filmroller hittills, och samtidigt som han gör bra ifrån sig känns han av någon anledning som ett underligt val i huvudrollen - och det är svårt att sätta fingret på exakt varför. Redan i den inledande scenen slår det mig hur illa hela Barnes uppenbarelse passar in i miljön, och inte minst i den påtagliga spänning som snabbt etableras mellan de tre ledande manliga rollerna. Jag måste å andra sidan berömma både Colin Firth, som gör sig bra i periodfilmer som denna, och Ben Chaplin, som gör kanske den allra skickligaste insatsen, för mycket dugliga rolltolkningar. Rachel Hurd-Wood och Rebecca Hall, som jag i vanliga fall är något svag för, tilldelas tyvärr så blygsamma roller att de inte har mycket material att arbeta med.

Fotot visar sig snabbt vara mycket säreget, och jag är något kluven angående om jag uppskattar det eller ej. Det är fängslande på sitt sätt och utgör väl egentligen en viktig pusselbit i filmen som helhet, men ger trots detta något underliga vibbar då det ger mig känslan av att jag har slungats rakt in i ett dataspel. Det är tillfredsställande nog att se på, men gör i mina ögon inte ett särskilt autentiskt intryck - effekterna är välgjorda, men effekter är precis vad de är. Både soundtrack och kameravinklar bygger å andra sidan upp spänningen på ett mycket obehagligt vis och ger intrycket att porträttet av Dorian i allra högsta grad lever ett eget liv. De oregelbundna pendlingarna mellan subtil spänning och en smått b-ig scenuppbyggnad lämnar tyvärr en något billig eftersmak och präglas av samma nyckfullhet som filmen som helhet.

Det faktum att många ofta blir missnöjda med filmatiseringar av omtyckta böcker beror väl på många saker, men en av de avgörande skulle jag tro är den att det i regel alltid är lättare att måla upp komplexa individer i bokform. Om man som regissör inte vill använda sig av ett berättarjag och en regelbunden inre monolog kan det vara tufft att överbrygga avståndet mellan tittaren och karaktären ifråga, vilket gärna innebär att man inte lyckas göra mer än att skrapa på ytan av karaktärernas känsloliv. Denna brist är givetvis inte uteslutande för just denna film, men utgör likväl ett svagt kort då Dorians identitet stympas av ett antal uteblivna scener som i min mening förkroppsligar romanens hela tema.

Avslutningsvis står det klart för mig att samtidigt som denna filmatisering inte når upp till sin fulla potential, så är den värd en titt som en krypande obehaglig thriller med flera starka punkter. Detta är dock inte den ultimata filmatiseringen av en roman som i så hög grad bygger på subjektiva principer om rätt och fel.

En intressant,spännande och tänkvärd film. Bättre till en början,men segade till sig efter ett tag dock. Hade kunnat kortats ner något. Stark trea.