Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Det är möjligt att det är dumt att förvänta sig för mycket subtilt filmskapande av ett verk som i grund och botten är en rysare, men 1941 års version av Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941) var i mina ögon en besvikelse från början till slut. Materialet, i form av romanen med samma titel av , är nog så tänkvärt och inbjuder till tacksam diskussion, men filmen i regi av Victor Fleming och med Spencer Tracy i titelrollerna är tyvärr inte mycket mer än en billig rysare som försöker efterapa de stora gotiska mästerverken och misslyckas kapitalt. Det är nämligen inte nog med att det luddiga manuset är förödande illa formulerat och jag under större delen av filmen famlar i blindo utan någon aning om vad som egentligen pågår. Spencer Tracys parodiska tolkning av den "onde" Hyde framstår som skrattretande vansinne, och slår hål på möjligheten att den självständiga Ivy skulle ty sig till honom från första början. Ingrid Bergmans frispråkiga barflicka är en njutning, men jag har svårt att förstå hur hon förvandlas till den skräckslagna nickedocka vi ser mot slutet av filmen - och hur hon hamnade i den situationen över huvud taget.

Det faktum att jag har ett problem med filmens kanske allra mest grundläggande koncept, nämligen att Jekyll och Hyde rent fysiskt ser olika ut, är talande. Jag uppskattar helt enkelt inte hur filmen fördummar konflikten mellan gott och ont - en kamp som Jekyll mycket riktigt påpekar existerar inom oss alla - och målar upp Hyde som ett monster vars vansinniga uppenbarelse bär noll av de bedrägliga spår jag inbillar mig att ren och skär ondska besitter. Och gissa vad? I 1932 års version med Fredric March i huvudrollen hade Hyde huggtänder! Absurt, naivt och föga intressant. För en film som baseras på antagandet att sfären mellan gott och ont är mindre än vi gärna vill tro är det nedslående att Jekyll, och framför allt Hyde, är fantasilösa karikatyrer.

Jag hade dessutom önskat se en större inblick i vad huvudrollens båda jag tänker och känner. Jag måste helt enkelt anta att de båda jagen är medvetna om varandras handlingar, men jag vet inte i vilken mån några samvetskval existerar, hur de resonerar om den alarmerande utvecklingen eller vad, om något, de tänker göra för att sätta stopp för den. Och det är möjligt att detta beror lika mycket på det snåla manuset som på Spencer Tracys insats i huvudrollen. Han är ungefär lika karismatisk som en smutsig strumpa, och till och med Lana Turner spelar sin roll med större inlevelse än Tracy.

Parallellerna vi kan dra till The Picture of Dorian Gray, som filmatiserades så sent som 2009 med Ben Barnes i huvudrollen, är många och fascinerande, men den klassiska romanen - och även filmatiseringen - är nog så mycket mer välformulerad än denna hopplösa röra. Om jag inte inbjuds att på något allmänmänskligt plan relatera till karaktären jag följer är det inte mycket som får mig att fortsätta titta. Jag bänkar mig inte framför en film för att få en moralpredikan om vad som är rätt och fel - jag gör det för att inbjudas att förstå en annan människas perspektiv, även om, eller kanske särskilt om, det drastiskt skiljer sig från mitt. Denna subjektiva gegga av billiga skrämseltaktiker och enkelbottnade föreställningar om godhet och ondska ger mig inget annat än kväljningar.

Bra version av historian med den underbara svenska flamman Ingrid Bergman. Underhållande överlag men sjönk i tempo bitvis, härlig effekt i övergången mellan ansiktena. En trea, värd att se.

Bra film men jag föredrar versionen från 1931.