Göta Kanal 3 - Kanalkungens hemlighet

Här tog det stopp, Göta Kanal 1 var hyfsat bra och Göta Kanal 2 var också ganska rolig men den tredje filmen når botten. Totalt ointressant story och humorn ligger på en treårings nivå. Man sitter hela filmen och väntar på att själva storyn ska ta fart men det gör den aldrig.

Göta Kanal 3 tar sig förmodligen in på min top 10 sämsta filmer som jag har sett och då har jag sett många filmer. Om det nu kommer yttligare än uppföljare så kan det bara bli bättre.

Det här är den tredje uppföljaren till klassikern Göta kanal och det behöver antagligen inte sägas att det börjar bli urvattnat. Tvåan tycker jag har fått utstå orättvist mycket dålig kritik, även om den på intet sätt var nydanande, eftersom den åtminstone bjöd på en del skratt. Det här är däremot skamligt uselt och storyn är så urbota dum att man skäms. Tråkigt att se hur gamla uvar som Janne 'Loffe' Carlsson och Magnus Härenstam totalt tappat gnistan. För barnen som uppskattar Lilla Jönssonligan på kollo kan det här kanske vara något, men jag blev bara trött.

Mot bakgrund av ett vackert Göta Kanal sjunker svensk film ytterligare ett snäpp ner i dyn. För att citera en familjemedlem har jag "precis bevittnat lågvattenmärket för svensk filmhistoria", en beskrivning som stämmer mycket väl överens med denna sopiga rulle. Jag har vissa problem med att återberätta handlingen då jag, även efter att ha sett filmen, är osäker på vad den egentligen är. Det är ju ett race på kanalen, precis som tidigare, och så kronofogden, med den nya assistenten Tanja ... Lite italiensk maffia, motorcykelknuttar ... Ni förstår ju själva. Faktum är att denna inkonsekventa, trassliga och fullständigt humorbefriade historia tappade sin lockelse redan tjugo minuter in i filmen - under resten av speltiden livnärde jag mig enbart på hoppet att få se min Sergio. Men till och med där gör filmskaparna en tabbe - den söte italienaren finns det inte en skymt av, medan slisken Benito figurerar hejvilt (och plötsligt är intresserad av Petra). I själva verket kryllar manuset av snedsteg som inte ens min brors amatörspex skulle ha tillåtit.

Finns det verkligen inget att uppskatta? kanske ni frågar er. Tja, som jag tidigare har sagt är miljön minst sagt njutbar, och jag ska erkänna att manuset bjöd på några kortare fniss här och var. I övrigt måste jag dock stå på mig och hävda att detta förmodligen är den i särklass sämsta svenska film jag har sett under mina år. Trots den småroliga idén att förklara varför kanotisten Svante paddlar på kanalen varje år så skjuter konceptet sig själv i foten, eftersom man tvingas uppgradera denne lille man från tidigare års statistroll till en betydligt viktigare karaktär - en börda han inte lyckas axla. Att sedan låta karln öppna munnen och börja snacka - efter att ha tillbringat tre fjärdedelar av filmen i total tystnad - skvallrar återigen om den allmänna slarvighet som har färgat detta projekt. Som avslutning ska jag dock medge att jag halvt om halvt uppskattade Jon Skolmens roll som den frågvise norrmannen - en uppenbar vink till Skolmens rollfigur i de fyra Sällskapsresan-filmerna.