|
Hejsan! Jag lyssnade idag på en låt ur Skönheten & Odjuret och började minnas tillbaka då man satt för 10-15 år sedan och såg filmen. Låten gjorde att jag fick en sån stämning att jag tänkte "Gud va Disney-filmer egentligen är bra. Så fantastisk musik, bra historier, vackra fotografier och riktiga äventyr.". Bambi, Snövit, Askungen, Lady & Luffsen, Djungelboken, Micke & Molle, Skönheten & Odjuret, Lejonkungen, Ringaren i Notre Dame - ja listan kan göras lång över Disney-filmer som jag växt upp med. Jag har sett några Disney-filmer nu på senare år och tycker fortfarande att de är bra. Men nu börjar jag diskutera inom mig själv. Är det verkligen så att filmerna är jättebra? Eller är det så att det var så fantastiskt när man var liten så det sitter kvar i minnet? Och när man tittar på det nu i efterhand så får man en känsla av trygghet och att "oj, så kul man hade det då" också mår man plötsligt bra och gillar filmen? Jag tror självklart att Disney-filmerna är riktigt bra gjorda, men att det här med att man såg dem för längesedan är en viktig faktor. Man kan känna sådana känslor även när man t.ex. besöker en plats där man varit tidigare. Möjligtvis kan det vara så att en viktig faktor i bedömningen av hur bra man rent allmänt tycker om en film. För jag tror att man måste väcka ett inviduellt intresse hos tittaren. Även om det är en kanonbra story, superduktiga skådisar, bra kamera så kanske inte en person inte gillar det. T.ex. tror jag att en som är född och uppvuxen i Dalarna gillar Masjävlar bättre än en skåning, att en person som haft en elak lärare gillar Hets bättre än en som haft en lugn skoltid och att en som besökt kända platser i USA gillar National Treasure bättre än en som inte varit på andra sidan Atlanten. Vad tror ni? Nu spann jag ordentligt vidare på inlägget. Hoppas det inte var rörigt! Vänliga Hälsningar, Kristoffer Örstadius, chefsredaktör Filmpunkten |
|
Du har så rätt i att minnet spelar en ett spratt då man upplever saker som bara inte går att förmedla till någon annan och knappt till sig själv! Jag såg "Mary Poppins" på bio när den kom och den levde kvar i mitt minne som något otroligt, fantastiskt. Så såg jag den för några år sedan och försökte få mina nära och kära att också se denna fantastiska film... Jag ryste av vällust och mindes. De andra ryste.  Du har många poänger i ditt inlägg och jag kan nog hålla med dig på de flesta punkterna. Det man har i ryggsäcken bär man med sig och det påverkar naturligtvis filmvalen och hur man upplever det. Och vilket lååååååååångt inlägg du gjorde! God fortsättning förresten!  |
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.