|
Jag har som filmintresserad musiker/kompositör (som också studerat en del filmscoring) sett en del filmer, och jag tycker mig märka att nästan inga etablerade kompositörer gör musik till svenska filmer längre, och att kvalitén på musiken till följd av detta har dalat i vissa fall. Det känns som en evighet sedan kompositörer som exempelvis Lars Johan Werle och Karl-Birger Blomdahl skrev musik till odödliga klassiker av Ingmar Bergman (Blomdahl gjorde musiken till "Gycklarnas afton", Werle till "Persona" och "Vargtimmen"  . Dessa komponister kunde genom sin musik ge filmen det lyft som den förtjänade. Är det fler än jag som reagerat över alla dessa synth-mattor i många av dagens svenska filmer? Vore kul att höra era synpunkter inom området! |
|
Konstigt nog har jag inte tänkt på det, då musiken i de flesta svenska filmer inte till talar mig så mycket. Förutom i Smala Sussie (Randy) och Festival, även om det inte riktigt är i min smak. Vad det gäller orginalmusik som du menar så har jag inte alls tänkt på det. Såg någon dokumentär om musik till Änglagård för länge sedan, men det är ändå inte musik som tilltalar mig. Det är aldeles för lite hardcore, punk och metal i film överhuvudtaget. Och när det väl är med, oftast amerikanska kissochbajshumorfilmer, så är dän så där jobbigt MTV farlig. Jo, i BASEketball är Reel Big Fish med, dom är ganska bra. |
|
Jag är inte särskilt insatt i filmmusik överhuvudtaget (med undantag för några få filmer), men jag tycker att ljudnivån är uppåt väggarna i svensk film. Musiken ligger på en nivå sen när replikerna kommer måste man höja ljudet på tv:n massor sen kommer musiken igen o då spränger man trumhinnorna... ingen som känner igen sig? |
|
Jo, det är en riktig höjdare - och visst händer det väl nästan bara i SVENSK film? Skrämmande... |
|
Jag håller med er! Den proffessionalism som en gång präglade svensk filmmusik känns vida avlägsen idag, vilket känns beklämmande. Visst förekommer det ju fina exempel inom nutida svensk film, t.ex Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" med musik av Benny Andersson, men det känns som om dessa tillhör undantagen. Som exempel kan man ju gå tlll USA, där filmkompositören är specialiserad på sitt område, och där många högre musikutbildningar (universitet/högskolor) har kurser eller hela utbildningsprogram i filmscoring, där man lär sig en del av de speciella verktyg som krävs för att framgångsrikt kunna skriva för film. Jag undrar hur många svenska filmkompositörer som behärskar nåt av de vanligaste teknikerna för att synkronisera bild och musik?? (Dirigering till stoppur, alternativt dirigering till sk. streamers och punches, samt användning av click-sync) Men för att återknyta till Sverige så tror jag att en grundläggande orsak till denna musikaliska dekadens kan vara detta: Jag tror tyvärr att många av dagens regissörer saknar den allmänbildning och /eller intresse för filmmusik, och går därigenom miste om de enorma möjligheter som (välgjord) filmmusik faktiskt kan tillföra. Ligger problemet här spelar det ingen roll om det finns begåvade komponister i Sverige, eftersom dessa ändå inte används inom film.. [Inlägget ändrat av --HOLMSTROM-- 2004-05-11 16:44:25] |
|
Ja, vad kan jag göra än att också hålla med... men det här med avkall på filmmusiken - den specialkomponerade alltså - gäller inte BARA Sverige... tyvärr har filmmusikkompositörer fått sämre status generellt... men jag tror (och hoppas) att det kommer tillbaka... att det blir en ny trend där filmmusik åter kommer att spela en större roll... Svenska filmer med GRYMM filmmusik enligt moi: *Hillmanthrillerna "Damen i svart" & "Mannekäng i rött" av Arne Matsson plus *"Änglar finns dom?" med Jarl Kulle och Christina Schollin (Båda dessa filmer med originalfilmmusik av Torbjörn Lundquist) *"Flickan från tredje raden" av Hasse Ekman (Sven Arefeldt har specialskrivet ledmotivet som han själv sjunger i förtexterna och senare i filmen). Underbar "score". *"Lågor i dunklet", även denna av Hasse Ekman (filmen är väl inte så vidare i sig, en av Ekmans sämre, men filmmusiken i denna är nog något av det vackraste jag hört bland de gamla svenska filmer jag sett... underbart vacker!) *"Mästerdetektiven lever farlig" (1957)... vet nu inte om musiken är specialkomponerad i denna, men den är i alla fall PERFEKT lagd för filmen... Charles Redland heter han som gjort filmusiken till... är det ett pseudonym månne? *Sen måste jag också slå ett slag för Bergmans tidiga drama "Musik i mörker" (1948)... här tror jag det mest är frågan om kända kompositörer som Bergman använt sig av (bl.a Beethoven), men SÄTTET han gör det på - för att förstärka bildberättandet - tror jag han är pionjär på för den här tiden... Det finns t.ex en scen i filmen där Alf Kjellin sitter och spelar Beethovens Monskenssonat och där kameraåkningen följer musiken, likaså skuggorna i filmfotot (han sitter i mörkret, med skuggor från föremål och månljus utanför fönstret). Otroligt effektfullt! Har inte sett någon annan svensk film före 1948 som använder musik på ett sådant direkt dramaturgiskt/psykologiskt sätt (sen kom ju Bergman att göra det i flera av sina filmer på 50- och 60-talet dår han blivit BERGMAN, men inte under den här tidiga perioden i svensk film... det här är nog första gången han använde filmmusiken som ett redskap i dramat på ett sådant medvetet sätt)... Ett tips är faktiskt att kolla in flera av de gamla svenska matinéfilmer som visas på vardagarna... även om många av filmerna kanske inte är så bra (eller renta av kassa) så innehåller de ofta UNDERBAR filmmusik av några av dåtidens stora svenska film- och schlagerkompositörer. Ofta när man ser om de gamla filmerna (jag älskar dessa gamla svenska filmer, har ett privat specialintresse av gamla svenska filmskådisar så jag brukar banda de flesta), så tar det typ till tredje eller fjärde gången man ser den då man börjar tänka att "Wow, vilken grym filmmusik det är i denna!"... Man har liksom inte tänkt på det förut... --------------------------- "Duuu... man kanske kunde ta den där bryggbiten och paddla iland... med en flaggstång, eller nåt..." -Ur filmen Att angöra en brygga (1965) [Inlägget ändrat av freya 2004-05-11 23:51:15] [Inlägget ändrat av freya 2004-05-11 23:58:33] [Inlägget ändrat av freya 2004-05-12 00:03:44] [Inlägget ändrat av freya 2004-05-12 00:04:45] |
|
Ok, jag hänger inte riktigt med i er diskussion om filmmusik, har som sagt inte tänkt så mycket på det. Man jag får nog ta det som ett bra tecket, då jag såg De Omutbara för något årsedan igen och det slog mig att musiken i filmen är kraftigt 80-tals inspirerad. Vilket ledde till att den gick från mycket bra till den här filmen vill jag aldrig se igen. Men nu till det jag vill. Jag har tagit upp det tidigare men det var ingen som nappade då men ni verkar vara väldigt intresserade av musik och film i symbios. Har ni någon gång känt när ni lyssnat på en skiva att nu skulle vilja se en film baserad på musiken? Jag har två sådana skivor jag skulle vilja se som film, Hypocrisy - The Arival och Cult Of Luna - The Beyond. Förstnämnda blir en härlig sci-fi film och den andra skulle passa Bergmans ångest som handen i handsken.  |
|
Vilken härlig filmlista Freya räknade upp!  Det var länge sedan jag såg Hillman thrillerna av Arne Mattsson, senast var nog "Den gula bilen" tror jag. SVT borde sända dessa snarast möjligt så de inte faller i glömska! Musiken är välgjord, och man kan skönja en viss "etikett" på den tiden. Aldrig påträngande, utan subtilt hjälper den till att fylla i luckor, kommentera eller motsäga bilden och skapa spänning. Och Bergman är ju - Bergman! Han använde ju sig av klassiska milstolpar i sina filmer, bl.a sarabande-satsen ur Bach´s Violoncellosvit nr 5 c-moll i "Viskningar och rop"( som också används som ledmotiv i hans sista produktion, "Saraband" . Jag förstår hans val av musik, en ensam cello med sin espressiva klang går helt enkelt förbi förståndet och rakt in i hjärtat. Jag förstår vad The_Dude menar när han säger att musikens styrka gör att den kan berätta sin egen historia. Bra musik ger ofta associationer.Såg en svartvit film för ett tag sedan, minns inte vilken, KAN ha varit ur någon för mig okänd Truffaut-film... I en nattlig scen kör en bil längs en regnig gata. Musiken slår an en ödesmättad ton, och efter en stund upptäcker jag något: musiken har samma tempo som hastigheten på bilens vindrutetorkare.. En slump? Troligen inte! Små subtila detaljer som avslöjar att någon har tänkt till, och genom detta hjälpt till att sammanfoga bild och musik, och i detta fall förstärka känslan av regnet och vindrutetorkarnas monotona rörelser, en drivande, malande oro.. Detta är ett av många klassiska exempel på små detaljer som man märker vid närmare analys av bra filmmusik. Skulle vara kul om vi fick se sådant även i inom nutida svensk film.. [Inlägget ändrat av --HOLMSTROM-- 2004-05-12 18:07:35] |
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.