Konspirationen

Jag såg den här filmen första gången endast dagar efter att ha läst Raoul Wallenbergs sista dagar av Alex Kershaw, en bok som följer den svenske diplomatens legendariska räddningsaktion 1944-1947. Med den mäktiga läsupplevelsen i bakhuvudet utgör Frank Piersons dramatisering av Wannseekonferensen och den där januaridagens förödande konsekvenser en mycket intressant och överraskande nyanserad skildring av ett fragment av en värld i vansinne.

Conspiracy (2001) slår ner på vissa av de enskilda deltagarna med jämna mellanrum, och erbjuder tittaren en sparsmakad, men talande, inblick i vilka de här männen är. Vissa av dem är oberörda av tanken på utrotningen som ska fullbordas, vissa drar skämt, vissa attackerar frågan ur ett byråkratiskt perspektiv, och en ensam man symboliserar förnuftet i en virvelstorm av hat. Ställd inför valet att uttala sitt avståndstagande, eller att vika sig för den majoritet som, vid det första tecknet på tvekan, är redo att anfalla fysiskt och psykiskt, samtycker han till den systematiska elimineringen. Och det är en obekväm tanke, men ställd inför frågan vad jag själv skulle göra är det ärligaste svaret inte att jag inte vet, utan att det är möjligt att jag skulle välja att gå precis samma väg.

Den knappt nittio minuter långa filmen består nästan uteslutande av de verbala utspelen fram och tillbaka längs bordet, och har filmats i långa scener med extremt få olika tagningar. Tekniken andas mästare som Sidney Lumet och Alfred Hitchcock, och samtidigt som den oavbrutna dialogen och den något fattiga gestaltningen gör filmupplevelsen ganska platt, bör vi försöka ta hänsyn till den vinnande formen. Andra världskriget och förintelsen har skildrats i spelfilmer och dokumentärer om och om igen i årtionden, och syftet med just den här filmen är inte att skildra helheten. Det här begränsade omfånget möjliggör dessutom den fascinerande och insiktsfulla framställningen där deltagarna på den ödesdigra konferensen inte avfärdas som och reduceras till monster. Och med en lysande Kenneth Branagh i rollen som Heydrich (AKA The Blonde Beast) är den detaljerade blicken på karaktärerna långtifrån en nackdel. Conspiracy är en betydelsefull film för alla som är mogna nog att förstå.

Blev helt indragen i filmen efter ett tag och tycker den lyckas vara intressant hela tiden samtidigt som skådespelarna sköter sig bra. Lite som "12 Angry Men" då båda filmerna i princip endast utspelas i ett rum.

Enormt positiv överraskning. Trots att filmen till största delen utspelas i ett enda rum blev jag aldrig uttråkad - snarare tvärtom, filmens 1 1/2 h kändes nästan som fem minuter. Mycket bra rakt igenom och vore det inte för att tyskarna talar engelska hade den kanske t.o.m. fått en femma.