Marie Antoinette

När Sofia Coppola ger sig på ett nytt stort projekt är förväntningarna höga. Och ett gott gensvar från min sida måste det kallas. Filmen består nämligen av en enda stor smekning av hornhinnan. En stor gräddbakelse i rosa, vitt, himmelsblått, rött... Sminkningarna är vackra, miljöerna är fantastiska och klänningarna hautecouture-outstanding. Trots detta saknar gräddbakelsen en riktigt god fyllning. Det känns inte som den djupa, människokännande Coppola vi lärde känna i det bortglömda delarna av Japan. Vi får bara ett skrap på ytan av drottningens liv och även om jag vet att garagerocken verkligen SKA vara på den där maskeradbalen och även om jag vet att det ÄR meningen att man inte SKA få ta del av giljotinshistorien så frustrerar det mig. Men bara den enkla, kliniskt skurna, vita klänningen Kirsten Dunst (som förövrigt leverar med goda marginaler) har på sig när hon leker ute på ängen med sin underbart vackra dotter är värd en fyra. Marie-Antoinettes egoistiska arrogans får ta vika under vackra Diorkreaktioner och pompiga prinsessbakelser. Det här är en stor fest för det ytliga ögat.

Jag blev lite besviken, inte för att filmen var dålig utan för att jag hade andra förväntningar på den. Då franska revolutionen är min favoritepok i historien förväntade jag mig en kronologisk återgivning av de händelser som ledde fram till prinsens död. I stället skildrar filmen Marie-Antoinette som person och slutar med stormningen av Bastiljen då kungafamiljen flydde från staden. Kirsten Dunst spelar inte alltid helt övertygande, men gör ett mycket realistiskt porträtt av drottningen. Jag gillar verkligen att man stuckit in så många historiskt korrekta detaljer, bland annat vad Marie-Antoinette kallade sin dotter som nyfödd - precis detta sa hon faktiskt till Marie-Therese. Är man intresserad av franska revolutionen och kronprinsen i synnerhet rekommenderar jag en bok av Deborah Cadbury: Den försvunne prinsen - franska revolutionen och sökandet efter Ludvig XVII. Lysande bok som berättar den fantastiska sanna historien från början till slut.
"Letting everyone down would be my greatest unhappiness."

Väger lite mellan tre och fyra men den förtjänar nog en fyra ändå. Inte precis vad jag väntat mig men den var väldigt färgstark och underhållande. Kändes dock ibland lite för modern för tidsperioden den utspelar sig i. Tyckte det var kul att se svenska axel von fersen i en så betydande roll. "Skål för Sverige" haha.

Den var lite rörig, men annars var den helt okej. Det hände egentligen inte så mycket och om man, som jag, inte är så insatt i vad som hände är den nog lite svårt att förstå..

Jag hade höga förväntningar på denna film, men tyvärr blev jag besviken. Jag fattar inte grejen med moderniseringen av allt, det känns bara konstigt.

Coppola är en mästerregissör. Dunst är fantastisk som vanligt. Inte mycket att klaga på.

Jag fastnade verkligen för den här filmen, och Kristen Dunst var jätteduktig.. fast slutet var lite för dåligt.. där blev jag besviken.. hade kanske också lite för höga förväntningar på den så blev lite besviken när inte så mycket hände, men annars så var den jättebra, värd att se!

Mycket av denna film är dess vackra miljöer och bilder man får se kring Versailes. Men också de väldigt spännande och vackra utsmyckningar som personerna i filmen går runt med.

Annars är det en väldigt rak berättelse som utan några överdrifter väljer att berätta historien om Marie Antoinette. Kirsten Dunst som Marie är trovärdig och bra, men inte jätte intressant. Filmen är också trovärdig och bra, men inte heller jätte intressant. Filmens styrka är dess miljöer och det sköna tempo som Sofia Copola har valt att visa den i.

vart enormt besvikenpå denna film

Filmen är otroligt vacker. Kläderna, maten och miljön är underbar!
Men jag tyckte filmen var tråkig. Handlingen var långsam och ibland räckte det så länge innan de pratade att man kunnat tro att det var en stumfilm.