Orlando

Feminina män, maskulina kvinnor och feminina kvinnor, blandning som avskalat klär denna film i silke och mjukt avslutar med läder. Berättelsen börjar lite oförstående och med en fräck klang som övergår i besatthet i vackra sekvenser och kärlek som efter andra vinklingar kan ses som oförskämd, kanske? Ska vi våga tro på kärleken eller är det bara andra mera djuriska instinkter som lurar oss? Vi lämnar början och det gamla och förvandlar oss till något som är precis samma och det är sant, så sant, det är det samma, bara ett annat kön. Filmens bas är om könsroller och pekar ut dem samtidigt som de suddas ut och ifrågasätts.

Filmen är magisk från och till och Swinton har aldrig varit mera enastående i mina ögon. Även musiken som ständigt förför mina öron och sätter en glans över scenerna, tonerna tar över bilden och det gör mig bara glad att få lite perspektiv på det som faktiskt utspelar sig. Flörtningen med kameran och realitets kontrollerna gör det hela, inte kusligt, men Swintons starka blick som stirrar på en gör att man håller inne med ett andetag för att berättelsen sedan ska fortsätta som om inget har hänt. När de maskulina männen ska ha sitt intåg blir dialogen klockren och allt därefter är riktigt underhållande och slutet är ren fröjd. Ett mästerverk – ja!

Denna film baserad på en roman av Wirginia Woolf är ganska speciellt kontruerad och berättad och passar nog inte alla. Själv känner jag mig lite ambivalent i frågan. Hyfsat intressant, men inte jättebra heller.

En bra och intressant film. Jag tycker att det är en bra film med bra skådespelare.

Mästerverk.