Canterbury Tales

Canterbury Tales är bara en av många filmer Pier Paolo Pasolini har hamnat i blåsväder för under en skandalomsusad karriär. Denne kontroversielle italienske regissör drog uppmärksamhet till sig redan i samband med sin första film, Accattone (1961), som baserades på den våldsamma skildringen av en hallicks liv i Rom, en roman Pasolini själv författat. Med tanke på hur omtalade hans filmer är, inte minst Salò, eller Sodoms 120 dagar (1975), som bannlystes i Italien och andra länder under många år, är det lätt att bli avskräckt från filmer som Canterbury Tales och förvänta sig hårresande skändligheter. Men som så ofta sker med filmer som strök med i 1970-talets censur är de, för en modern tittare, överraskande harmlösa.

De många nakenscenerna, som kombinerat med filmens erotiska natur, skapade en mediastorm på sin tid får mig visserligen att flacka med blicken här och var, men inte mer än en modern film skulle ha gjort - och det beror mer på min överdrivet pryda natur än på att filmen skulle innehålla några egentliga olämpligheter. Nakenscenerna används dock på ett helt annat sätt än i dagens filmer, och kan väl anses obefogade på vissa punkter, då historien fungerar utan dem. Dessa damer ligger inte med filtarna klädsamt placerade i armhålehöjd efter sexet, och liggen skänks mycket mer uppmärksamhet än en modern tittare förväntar sig. Kameran zoomar in, dröjer kvar och frodas i närgångna skildringar som ibland är så extrema att de verkar parodiska.

I fråga om vad jag själv tycker om filmen så skulle jag förmodligen säga att, även om jag inte hade läst verket filmen baseras på, The Canterbury Tales av Geoffrey Chaucer, så skulle denna film utan tvekan intressera mig. De olika segmenten berättas visserligen något ostrukturerat, och det är här och var svårt att urskilja vilka stycken i filmen som historiens ram består av, men Canterbury Tales är oavsett detta en sevärd och överraskande rolig film. Historier som de om Döden och fogden, den hopplöse sonen och tjänstepojken och syndafloden bjuder på skratt, spänning och djup fascination, och målar upp en medryckande bild av en pubertal, sprudlande, brokig, skrämmande, omoralisk, barnslig och bisarr värld som jag, när filmen väl drar sig mot sitt slut, sörjer över att behöva lämna. Absurda scener varvas med fasa, och samtidigt som filmen som helhet bjuder på mycket mer humor än skräck är segmentet väl balanserade. Och som avslutning jublar min inre boknörd över Pasolinis biroll som Chaucer själv!