Vägen till Betlehem

Vägen till betlehem är en exakt filmversion av den gamla sagan vi alla hört, ofta flera gånger också. Att filmen då känns som en upprepning är ganska självklart, men på det sättet att vi slipper lyssna (för så kul är den inte) och istället se. Så grunden är jag redan less på så jag lutade mig mot bildspråket och det en film normalt kommer med, som musik, skådespeleri och bild. För mig blev det ofta så att jag suckade en hel del, det är ju som en slags repris, för inget imponerade riktigt. Den följde sagan på punkt och pricka så det fanns inte riktigt någonting att stödja sig emot, förutom de vackra miljöerna, det imponerande skådespeleriet och den sköna musiken, och det är tillräckligt mycket för att mer än bara godkänna filmen. Mot slutet kändes det faktiskt riktigt bra, även om jag inte är särskilt religiös av mig så kände jag ändå något bra.

Fin film, turligt nog inte överreklamerad för så förbannat briljant är den inte. Det är mest en fin film som känns bra att titta på, utan att, jag kände något speciellt eller hade några större tankar efteråt. En svag trea blir det, bättre inom sagoreligiösa kretsar, men ändå inget för den som förväntar sig något episkt. Som vanligt, förutom de goda, finns också de onda som ständigt höjer stämningen och väcker en till liv - ordvits.