Venus

Venus är ett originellt och mycket välspelat drama. Den stora överraskningen här är Jodie Whittaker som är makalöst duktig och dessutom riktigt söt. Fullständigt lysande soundtrack som gör en specifik scen helt underbar - det spritter till, naglar sig fast och letar sig nästan raka vägen in i hjärtat. Detta till trots blir filmen långtifrån riktigt bra. Smått händelselös av och till, och mot slutet spårar den ur och tar en helt annan vändning. Det hela var farligt nära att mynna ut i ingenting, men slutet var ändå hyfsat.

Något som ändå berörde var för det första vänskapen mellan Maurice och Ian - två män som sent i livet kämpar mot sjukdomar och svagheter, mot insikten att deras värld oåterkalleligen har förändrats. Detta skildras på ett mycket generöst och humoristiskt sätt. För det andra fastnade jag för relationen mellan Maurice och Jessie. Deras samspel praktiskt taget dignar av sexuell spänning. Varje gång de rör vid varandra eller bara talar med varandra håller jag bokstavligen andan. Därför är det befriande att de faktiskt inte kommer varandra så nära fysiskt. Historien skulle kunna bli bisarr och skönheten gå förlorad.

Sammanfattningsvis är skådespelarna, soundtracket och det fina fotot det allra bästa med Venus - därutöver hopar sig bristerna. Fin liten film som förtjänar en stark tvåa.
"Here comes Caesar. He's moving rapidly for a man who just picked up his disability check."

En 3 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Intressant dialog och bra skådespel med en historia av Hanif Kureishi. Betyget 7,2/10 på IMDb säger nånting mer om filmen än de flesta negativa kommentarer här på FilmPunkten (20150223). Dock något seg trots sina 86 min.

gubbsjuk skitfilm!

Lite annorlunda film med skumma dialoger och relationer. Mesta delen av filmen tänkte jag på vad det var för mening med den, men mot slutet bättrade den på sig och når upp till en tvåa i betyg.

Venus är ett originellt och mycket välspelat drama. Den stora överraskningen här är Jodie Whittaker som är makalöst duktig och dessutom riktigt söt. Fullständigt lysande soundtrack som gör en specifik scen helt underbar - det spritter till, naglar sig fast och letar sig nästan raka vägen in i hjärtat. Detta till trots blir filmen långtifrån riktigt bra. Smått händelselös av och till, och mot slutet spårar den ur och tar en helt annan vändning. Det hela var farligt nära att mynna ut i ingenting, men slutet var ändå hyfsat.

Något som ändå berörde var för det första vänskapen mellan Maurice och Ian - två män som sent i livet kämpar mot sjukdomar och svagheter, mot insikten att deras värld oåterkalleligen har förändrats. Detta skildras på ett mycket generöst och humoristiskt sätt. För det andra fastnade jag för relationen mellan Maurice och Jessie. Deras samspel praktiskt taget dignar av sexuell spänning. Varje gång de rör vid varandra eller bara talar med varandra håller jag bokstavligen andan. Därför är det befriande att de faktiskt inte kommer varandra så nära fysiskt. Historien skulle kunna bli bisarr och skönheten gå förlorad.

Sammanfattningsvis är skådespelarna, soundtracket och det fina fotot det allra bästa med Venus - därutöver hopar sig bristerna. Fin liten film som förtjänar en stark tvåa.
"Here comes Caesar. He's moving rapidly for a man who just picked up his disability check."

Inte ens sevärd för Peter O'Tooles Oscarsnominerade prestation. Händer tyvärr inte mycket och historien fann jag ganska ointressant, det fanns liksom ingen kemi där.

Grep inte direkt tag i mig, däremot så gör Peter O'Toole en enastående insats som den gamle gubben, hans teaterbakgrund kommer till sin rätt här. Stark tvåa/svag trea i betyg.