Bläckhjärta

Lika trist som Adam Sandlers god natt-sagor

En historia om Meggie Folchart (Eliza Bennet) och hennes far, Mo Silvertounge Folchart (Brendan Fraser) som visar sig ha den minst sagt egenartade förmåga att få liv i vilken bok han än läser. Med oanade konsekvenser. Det har med andra ord blivit dags för Cornelia Funkes popkulturella succé att nå biograferna. Ett litterärt popsnöre som med lätthet snärjer de flesta ungdomar under femton år.

Och Funke är något av ett geni när hon friskt lånat från all världens historier i skapandet av sin egen. Ali Baba och de fyrtio rövarna, rödluvan och trollkarlen från Oz. Alla redskap för att föra sagan framåt. En grund som i sig är ganska enkel. En berättelse med platonisk relation till fantasin och en fot stadigt fäst i vår värld i likhet med "Jumanji" eller "Jurassic Park", är något bekant. Luta dig tillbaka och se magin skapas?

Ja, det är inte riktigt så enkelt. Ambitionen är stor, alldeles för stor. Det finns i slutändan trots allt en originalhistoria att vara trogen. Så när huvudkaraktärerna visar sig vara precis sådär jobbiga och tråkiga som man kan förvänta sig i en amerikansk familjefilm finns det inte mycket att göra mer än att hoppas. Det närmsta "Bläckhjärta" lyckas krysta fram där är Paul Bettanys ”Dustfinger” och en fantij skruk som Capricon.

I vårens slag mellan Adam Sandlers ”Bedtime Stories” och Brendan Frasers "Bläckhjärta" är vinnar svår då det är lika mellan dessa två som bara "fans" kan glädjas åt.

En -3 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Kom samma år som Bedtime Stories med Adam Sandler och den får en stark 2. Båda är dock sevärda nån gång.
Men Bläckhjärta är förvånansvärt fattig i manuset, farten och regin. Stundtals småseg, mer tjafs bland karaktärer om att stanna eller hoppa tillbaka in i storyn, än att faktiskt vara I storyn, vilket blir lite trist emellanåt.
Har boken och ser mer fram mot att läsa den, som för övrigt har ett vackert omslag i förstautgåvan av svenska pocketen!

Lika trist som Adam Sandlers god natt-sagor

En historia om Meggie Folchart (Eliza Bennet) och hennes far, Mo Silvertounge Folchart (Brendan Fraser) som visar sig ha den minst sagt egenartade förmåga att få liv i vilken bok han än läser. Med oanade konsekvenser. Det har med andra ord blivit dags för Cornelia Funkes popkulturella succé att nå biograferna. Ett litterärt popsnöre som med lätthet snärjer de flesta ungdomar under femton år.

Och Funke är något av ett geni när hon friskt lånat från all världens historier i skapandet av sin egen. Ali Baba och de fyrtio rövarna, rödluvan och trollkarlen från Oz. Alla redskap för att föra sagan framåt. En grund som i sig är ganska enkel. En berättelse med platonisk relation till fantasin och en fot stadigt fäst i vår värld i likhet med "Jumanji" eller "Jurassic Park", är något bekant. Luta dig tillbaka och se magin skapas?

Ja, det är inte riktigt så enkelt. Ambitionen är stor, alldeles för stor. Det finns i slutändan trots allt en originalhistoria att vara trogen. Så när huvudkaraktärerna visar sig vara precis sådär jobbiga och tråkiga som man kan förvänta sig i en amerikansk familjefilm finns det inte mycket att göra mer än att hoppas. Det närmsta "Bläckhjärta" lyckas krysta fram där är Paul Bettanys ”Dustfinger” och en fantij skruk som Capricon.

I vårens slag mellan Adam Sandlers ”Bedtime Stories” och Brendan Frasers "Bläckhjärta" är vinnar svår då det är lika mellan dessa två som bara "fans" kan glädjas åt.