Havet har inget minne

Handling: Filmen bygger på två resor till Kuba med trettiotvå års mellanrum, 1968 och 2000. Det är en personligt hållen, poetiskt laddad, kritisk uppgörelse med den godtrogenhet för att inte säga historielöshet som var utmärkande för den vänsterintellektuella generation som regissören själv var en del av och som med entusiasm hälsade Castros kommunistiska regim. Med tanke på att det nu tycks komma en ny generation som vill kalla sig kommunister kan man fråga sig om 68-orna tillräckligt tydligt gjort upp med sin ungdoms övertygelser?