Alone

Pim och Ploy föddes som enäggstvillingar. I 15-årsåldern träffade de en kille vid namn Wee som båda tvillingarna fattade tycke för. Men Wee ville bara ha Pim, vilket gjorde Ploy arg och svartsjuk, så Pim övertalade Ploy att de skulle separeras. Ploy överlevde dock inte operationen.
Några år senare får Pim (Marsha Wattanapanich) ett samtal om att hennes mors tillstånd på sjukhuset har försämrats, vilket gör att hon och hennes pojkvän, Wee (Vittaya Wasukraipaisan), reser dit och bosätter sig i Pims och Ploys barndomshus. Ploys ande finns dock kvar, och börjar hemsöka paret.

När jag fick höra att duon som skapat Alone var samma killar som gjort Shutter blev jag oerhört ivrig och mina förväntningar var på topp. Att duon skulle kunna göra två mästerliga rysare i rad hade jag svårt att tro. Men när eftertexterna börjat rulla satt jag där med ett leende. Alone är nästan precis så bra som Shutter. Grymt bra skräckmoment, oerhört välskriven story och fantastiska skådespelare.

Regissörerna lyckas så otroligt bra med att göra sina filmer till mer än bara skräckfilmer. Makalöst oförutsägbara och nagelbitande rysare. Faktum är att Alone slår Shutter på en punkt, och det är att pumpa på med fenomenala skrämselscener på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Jag är helt hänförd.