Förr eller senare exploderar jag

Jag tror att jag hade för höga förväntningar för jag blev inte alls så berörd som jag trodde jag skulle bli. En bra film helt enkelt, men inget mästerverk.

Ett snyftkalas i biosalongen av ett aldrig tidigare skådat slag. Gråten fanns i halsen hela senare delen av filmen och nästan alla av min med-tittare grät öppet så att det nästan blev en parodi.

Men vem kan klandra dem. Det är inte bara tonårsflickor som reagerar så här kraftigt på denna film. Även jag är en sucker för dessa typer av filmer, det vill säga tonårskärlek som hindras av ett sådant allvarligt ämne som döden. Visst, ibland kan det ibland bli lite väl sockersött. Men jag är en produkt av Hollywood och reagerar därefter. Jag går ut ur biosalongen med en enorm känsla och tacksamhet över livet samtidigt som jag försöker snegla på mina med-tittare om de känner likadant. Endast detta är en nog motivation för ett högt betyg.

Men det finns mer. Skådespelarna har en fin fin kemi och de känns sannerligen som verkliga människor instoppade i denna hemsk-fina kärlekssaga. De ackompanjeras fint och lagom av övriga karaktärer som deras föräldrar (Laura Dern och Sam Trammel), deras lustiga kompis (Nat Wolff) samt av författaren (Willem Dafoe) vars bok bäddar in storyn i ett fint sken.