Hateful Eight, The

En -5 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Ett riktigt skickligt hantverk. Igen. Finns ännu inte på nån topplista, men förvånas inte om den seglar upp på t ex. IMDb Top 250 snart, efter hela världspremiärerna i alla länder.
Coolt att man fick se den unika utanför-USA-världspremiären på 70 mm-panavision ultravision på förhandsvisning för SF:s guldmedlemmar på Rigoletto med cola och popcorn till. Detta är alltså endast den 11 filmen i världshistorien hittills att spelas in i detta format, dvs på 65 mm-rulle som man sen drar ut till 70 mm, med speciallinser. Mäktigt, särskilt på bio just. Denna specialvisade version är ca 5-6 min längre än den som har premiär nu på fredag 1 jan. Och den visades med traditionsenlig Ouvertyr i början, ett intermission efter 1 t 45 min innan den sista delen på 70 min. Förr i tiden var detta galaföreställningar dit folk kom uppklädda som till en berömd musikal eller teaterföreställning (satt dock själv igår måndag i mysbyxor).
Trots att filmen liknar Tarantinos tidigare filmer, särskilt Reservoir Dogs, där det är mycket dialog på ett eller några begränsade platser, och den följdaktligen blir som en filmad teater mer eller mindre, så är filmen alltigenom konstant spännande.
Trots två bristfälliga saker, som har med snöflingor och lucka att göra, mer säger jag inte för att spoilra, är filmen ett litet mästerverk som är mycket underhållande. Tarantinos manus måste vara otroligt genomtänkta, vilket märks - det går inte att gissa vilka som kommer dö eller inte till slutet av filmen, eller hur handlingen kommer sluta för den delen heller.
Och Ennio Morricones (ja, ni läste rätt, he's back!) musik är riktigt bra och lämpad för denna western.

En -5 som film, i sin egen genre & som underhållning.

Ett riktigt skickligt hantverk. Igen. Finns ännu inte på nån topplista, men förvånas inte om den seglar upp på t ex. IMDb Top 250 snart, efter hela världspremiärerna i alla länder.
Coolt att man fick se den unika utanför-USA-världspremiären på 70 mm-panavision ultravision på förhandsvisning för SF:s guldmedlemmar på Rigoletto med cola och popcorn till. Detta är alltså endast den 11 filmen i världshistorien hittills att spelas in i detta format, dvs på 65 mm-rulle som man sen drar ut till 70 mm, med speciallinser. Mäktigt, särskilt på bio just. Denna specialvisade version är ca 5-6 min längre än den som har premiär nu på fredag 1 jan. Och den visades med traditionsenlig Ouvertyr i början, ett intermission efter 1 t 45 min innan den sista delen på 70 min. Förr i tiden var detta galaföreställningar dit folk kom uppklädda som till en berömd musikal eller teaterföreställning (satt dock själv igår måndag i mysbyxor).
Trots att filmen liknar Tarantinos tidigare filmer, särskilt Reservoir Dogs, där det är mycket dialog på ett eller några begränsade platser, och den följdaktligen blir som en filmad teater mer eller mindre, så är filmen alltigenom konstant spännande.
Trots två bristfälliga saker, som har med snöflingor och lucka att göra, mer säger jag inte för att spoilra, är filmen ett litet mästerverk som är mycket underhållande. Tarantinos manus måste vara otroligt genomtänkta, vilket märks - det går inte att gissa vilka som kommer dö eller inte till slutet av filmen, eller hur handlingen kommer sluta för den delen heller.
Och Ennio Morricones (ja, ni läste rätt, he's back!) musik är riktigt bra och lämpad för denna western.