30:e november

En pinsam film, på så många sätt...

Titeln är ett exempel, den utspelas mitt i sommaren (tror att det till och med rör sig om nationaldagen, 6:e juni?). Men 30:e november klingade starkare i samband med skinheads (ni vet alla kravaller på Karl XII dödsdag) så det fick bli ett totalt meningslöst datum som titel. Förvirrande?

Göran Gillinger som "medlem" i ett rasistgäng skulle kanske kunna funka om inte filmen kommit så kort inpå hans medverkan i Rederiet, han blev helt enkelt inte trovärdig. Han ser alldeles för snäll ut och har långt hår (ville han inte raka av sig håret för att porträttera ett skinhead i en film som egentligen handlar om skinheads?)...

Jag skulle tro att det rör sig om symbolik men jag fattar den inte, så det blir bara löjeväckande i mina ögon när Jonas Karlssons trögtänkta rollfigur (som är en yngre kille som rör sig någonstans i gränslandet kring rasismen för att vara lika cool som polarna, men som egentligen är kär i sångerskan Jennifer Brown som inte är arier direkt) agerar vigselförrättare när det vankas bröllop mellan "svennen" och den spanska tjejen. Det kändes bara dumt ärligt talat.

Och våldet i filmen, jösses... En titel som 30 november förpliktigar givetvis till att ha med lite kravaller. Så när det är dags för uppgörelse mellan skinheads och invandrare i denna hemska historia så står de bakom varsitt kravallstaket och skriker på varandra. Gott nog, om det inte varit för att staketen står ett par tre meter ifrån varandra och ett par fåniga poliser står emellan utan realistisk chans att kunna förhindra något. Och när det verkligen blir närkontakt av så avbryter alla bråket när en person blir knivhuggen, ingen gör något, ingen blandar sig i när "brorsan/kompisen" blir knivhuggen utan istället backar alla och ser förfärade ut. Återigen symbolik misstänker jag men det är filmmässigt katastrofalt.

Nej usch, det är sådana här filmer som gjort att jag blivit så fördomsfull att jag undviker svensk film så långt det bara går.

En ganska onödig film som påminner om filmer som Sökarna, Nattbuss och Stockholms natt. Nattbuss är den enda av dem som faktiskt är underhållande. 30:e November är också underhållande, men det finns mer brister än fördelar i filmen. Handlingen är lite halvsliten, knappt någon handling alls, men det regissören försöker förmedla är att det finns rasism, men det finns också kärlek som vinner över den. Om hur två människor med olika kulturer träffas och blir förälskade, medans vänner på båda sidor drabbar samman. Här hittar vi också många klockrena repliker, som mest används i rasistiskt syfte och som bara yttras för skojs skull.

Kultfilm som man bara måste ha sett om man är född på 80-talet eller under tidigt 90-tal

30:e november är en film som påminner litegrann om nattbuss 807. Som jag för den delen inte gillade. Efter bara några minuter in i filmen, förstod jag att det här är var min första och även min sista gång jag såg denna film. Inte för att den är dålig, utan för att skådespelarna är verkligen inget att hänga i granen förrutom då Jonas Karlsson. Jag har väldigt svårt att tro att med andra skådespelare så skulle filmen funkat. Handligen är godkänd, men hade förväntat mig mer. Allt hände ganska snabbt mellan Adam & Julia. Däremot tyckte jag att filmen slutade bra.

Betyget hamnar på en stabil 2:a

Ett klassiskt svenskt mästerverk från 90-talet.

Den är jävligt nice. Men inte den bästa filmen

kanon film bra skådespelare och bra handling

En pinsam film, på så många sätt...

Titeln är ett exempel, den utspelas mitt i sommaren (tror att det till och med rör sig om nationaldagen, 6:e juni?). Men 30:e november klingade starkare i samband med skinheads (ni vet alla kravaller på Karl XII dödsdag) så det fick bli ett totalt meningslöst datum som titel. Förvirrande?

Göran Gillinger som "medlem" i ett rasistgäng skulle kanske kunna funka om inte filmen kommit så kort inpå hans medverkan i Rederiet, han blev helt enkelt inte trovärdig. Han ser alldeles för snäll ut och har långt hår (ville han inte raka av sig håret för att porträttera ett skinhead i en film som egentligen handlar om skinheads?)...

Jag skulle tro att det rör sig om symbolik men jag fattar den inte, så det blir bara löjeväckande i mina ögon när Jonas Karlssons trögtänkta rollfigur (som är en yngre kille som rör sig någonstans i gränslandet kring rasismen för att vara lika cool som polarna, men som egentligen är kär i sångerskan Jennifer Brown som inte är arier direkt) agerar vigselförrättare när det vankas bröllop mellan "svennen" och den spanska tjejen. Det kändes bara dumt ärligt talat.

Och våldet i filmen, jösses... En titel som 30 november förpliktigar givetvis till att ha med lite kravaller. Så när det är dags för uppgörelse mellan skinheads och invandrare i denna hemska historia så står de bakom varsitt kravallstaket och skriker på varandra. Gott nog, om det inte varit för att staketen står ett par tre meter ifrån varandra och ett par fåniga poliser står emellan utan realistisk chans att kunna förhindra något. Och när det verkligen blir närkontakt av så avbryter alla bråket när en person blir knivhuggen, ingen gör något, ingen blandar sig i när "brorsan/kompisen" blir knivhuggen utan istället backar alla och ser förfärade ut. Återigen symbolik misstänker jag men det är filmmässigt katastrofalt.

Nej usch, det är sådana här filmer som gjort att jag blivit så fördomsfull att jag undviker svensk film så långt det bara går.

En bra svensk film. Göran Gillinger är bra i sin roll.