Midnatt i ondskans och godhetens trädgård

Denna film har baserats på boken av John Berendt - som i sin tur har baserats på en sann historia - och regisserats av Clint Eastwood - ett faktum som personligen fick mig att höja på ögonbrynen. Denna både spejsade och lågmälda film har inte många anknytningspunkter med Eastwoods övriga verk, varken tidigare eller senare - och nu är jag inget die hard-fan av honom som regissör, men visst är det uppenbart för mig att Eastwood kan prestera bättre än så här.

Samtidigt som filmen tidigt fångar mitt intresse försämras helhetsintrycket av en rad faktorer, bland annat de ivriga scenskiftena - det ger intrycket att flera scener huvudsakligen fungerar som utfyllnad och egentligen inte är relevanta för historiens utveckling. Dessa döda partier tillför med andra ord mycket lite till filmen och känns mest som ett sprakande galleri över de underliga människor som kantar Johns odyssé genom denna flummiga mordgåta.

De båda huvudkaraktärerna som ramar in historien är visserligen hyfsat sympatiska, men den sparsmakade skildringen av dem utgör ytterligare en tabbe. Den bristande insikten i vilka dessa män är och varför de gör det de gör lyckas stävja mitt tålamod - främst vad gäller Jim Williams. Det är visserligen relativt uppenbart att karaktären förtiger något i denna invecklade historia, men inte varför.

Mot filmens slut, då jag har fått mina föraningar bekräftade på en rad punkter, slår det mig att jag trots allt har funnit den hyfsat spännande. Den långa speltiden på två och en halv timme har inte fimpat mitt intresse, trots flera svaga partier. Det faktum som trots detta resulterar i ett så pass lågt betyg är den veliga slutklämmen, som hade kunnat göra ett betydligt mer slagkraftigt intryck - och jag är egentligen inte säker på varför det fungerar så pass illa i just den här filmen.

"Which conversation shall we join?"
"The one least likely to involve gunfire."

Det här är en märklig historia med en mängd av udda personligheter. Någon är ute och går med en osynlig hund, någon knyter fast humlor i trådar och fäster i sin kavaj, någon är transvestit och en gammal voodootant kommer med besvärjelser. Delvis är det kanske bristen på ”normala” människor som gör att historien känns lite väl otrolig (även om den är baserad på en bok som i sin tur är baserad på verkliga händelser). Men det som främst gör filmen ointressant är att man inte sympatiserar med den arrogante miljonären som misstänks för mord. Det händer heller egentligen inget spännande eller oväntat som höjer sevärdheten. Dessutom är den på tok för lång (155 minuter).