Spökslottet

Ytterligare ett avsnitt i mitt Vincent Price-maraton för oss till en grov filmatisering av H.P. Lovecrafts bok titulerad The Case of Charles Dexter Ward som skrevs 1927, men inte publicerades förrän 1941, efter författarens död. The Haunted Palace (1963) var den första filmatiseringen av Lovecrafts verk, men det var först med The Resurrected (1992), med John Terry och Chris Sarandon i rollerna, som boken fick en genuin filmversion. Faktum är att 1963 års filmversion, som regisserades av Roger Corman, marknadsfördes med titeln Edgar Allan Poe's The Haunted Palace, även om den inte baserades på Poes dikt med samma titel. Här, precis som i fallet med The Black Cat (1934), som jag har recenserat här, används Poe som ett föga sanningsenligt knep för att väcka intresse för en film han inte har varit involverad i på något plan.

Och ja, det sticker lite i ögonen. Men till skillnad från när det gäller The Black Cat har jag inte läst den litterära förlagan - så den olämpliga parallellen är egentligen ingenting som upprör mig. Å andra sidan var den filmen i min mening långtifrån lika sevärd och väluppbyggd som The Haunted Palace, så min litterära nörd raserar inte filmupplevelsen. Vincent Price är alltid sevärd, och med en så tät och välformulerad spökhistoria som förlitar sig på den klassiska fasa jag är så svag för, är det inte mycket som saknas. Jag uppskattar dessutom den visuella aspekten, som framförs väl både av makeup, och av Prices distinkta åtskiljning av de båda karaktärerna han porträtterar. Skillnaden mellan den anständige äkta mannen och den grymme trollkarlen är uppenbar - och både fascinerande och skräckinjagande.

Och visst, aspekter av manuset är klumpigt formulerade och föga konsekventa, vilket gör storyn något förvirrande. Och Curwens båda hantlangares motivation för att, efter över 100 år, hjälpa honom att dra igång blodbadet på nytt - för att inte tänka på hur de fortfarande är vid liv - förblir ett mysterium. Men jag vidhåller att av de av Prices rysare som jag har tittat närmare på i detta maraton är detta, och House on Haunted Hill (1959) det bästa som finns att få. Trean är självklar - och jag önskar att maratonet inte var på väg mot sitt slut.

En ganska tam skräckfilm, bra manus, bra skådespeleri, dålig monster lr var dt nu skulle föreställa