Romper Stomper

Jag minns första gången jag hörde talas om filmen, det var på tv och det svenska vikingrock-bandet Ultima Thule var hårt ansatta gällande rasismanklagelser. En kille som hade en verkstad eller något i anslutning till Ultima Thules replokal vittnade i något debattprogram om hur chockad han blev när han kom in till grabbarna en gång och såg att de satt och kollade på en film där australienska skinheads brutalt misshandlade vietnameser.
- Varför sitter ni och ser på sådant här? frågade den rättrådige killen.
- För att det är intressant att se hur det går till i Australien! hade tydligen svaret blivit.

Filmen de såg var Romper Stomper.

Den historien var ganska typisk för de reaktioner filmen fick i Sverige. Ett envist rykte gjorde gällande att det var dokumentärfilmat av och med riktiga skinheads (jag undrade alltid om de som hävdade att det var på riktigt verkligen hade sett hela filmen eller bara den första scenen) och det fanns till och med personer som anammade "the skinhead way of life" efter att ha sett Romper Stomper och själva snörde på sig kängorna och rakade av sig håret (bland annat berättade en kille som blev intervjuad i dokumentärboken Skinnskallar av journalisten Lena Liljeroth att Romper Stomper var den direkta orsaken till hans val av livsstil). Filmens uttalade syfte var antivåld och antirasism, men det framgick tydligen inte ordentligt i Sverige...

Det är en mycket våldsam film, och våldet är väldigt realistiskt. Det finns inga övermänniskor som tål hur mycket stryk som helst, det finns ingen som med hoppande rundsparkar besegrar 15 motståndare och människor blir både skadade och dödade i de våldsamma sammandrabbningarna mellan skinnskallarna och vietnameserna. Det är där filmens styrka ligger, den är oerhört realistisk. Miljöerna känns äkta, foto och ljus förstärker känslan av missanpassade unga killar och tjejer som lever på gränsen till slum.

Filmen handlar om ett gäng skinheads som fyller sin tid med fest och våld. De hatar vietnameserna som kommit till Australien och köper upp restauranger och "tar över". Som gängets ledare Hando säger i en scen: "I don't wanna end up like the fuckin' abbos" och menar att de vita kommer att skuffas undan till förmån för billig arbetskraft från Asien. Lösningen på "problemet" är enligt Hando och hans gäng att slå ihjäl dem...

Det är en film om hat, men också om kärlek och lojalitet när en ung tjej kommer in i gänget och sätter både ledaren Handos och hans bäste vän Daveys hjärtan i brand. Tillsammans med en katastrofal sammandrabbning med vietnameserna bidrar detta till gängets nedgång och fall när våldet inte längre bara är en kul förströelse.

Skådespelarna är övertygande, inte bara Russel Crowe som fick sitt internationella erkännande i och med rollen som Hando utan rakt igenom känns karaktärerna och rolltolkningarna äkta. Musiken är skränig oi-musik med rasistiska texter, det passar in och bidrar till adrenalinkicken när det drar ihop sig till "action".

En oerhört genomtänkt och välgjord film som absolut kan rekommenderas, kanske bör man tänka sig för innan man ser den dock om man verkligen inte gillar att se våld. Det är både rått och brutalt... Filmen tappar fart något lite mer än halvvägs i filmen men första halvan väger upp det. Se den!

Inte 1992s lyckopiller direkt.
Mina förväntngiar var riktigt uppskruvade till Romper Stomper.
En del ansåg till och med att filmen var i klass med den otroligt lyckade American history X, men det visade sig vara totalt skitsnack om vi ser saken från mina ögonhålor.
Romper Stomper är våldsam, rå, långsam och framför allt väldigt färglös och blek. Inte så mycket mer.

Jag är inte så imponerad av Crowes innsats och musiken känns passande men är ändå usel. Ett tempo kommer aldrig in i bilden och det resulterar i noll spänning helt enkelt. Endast våld och tråkiga, ointressanta dialoger.

Näe tyvär. Jag ser inget lyckat med filmen.
Utom möjligen en enda sak och det är kännslan av hur realistiskt det hela faktikst är. Inga överdrivna slagsmål eller sån skit, och det kan jag ju glädja mig åt.

En ytterst svag tvåa ger jag Romper Stomper.
Rått och blekt, det kommer aldrig in i någon riktig bana. Har svårt att förstå hur den nådde 6 australienska oscar.
Se American history X en gång till istället.

Var laddad till 100% inför den så kallade "modern till alla morderna skinhead filmer". Visst är Russel väldigt bra i sin genombrotts roll och filmen känns väldigt äkta. Underhålls mässigt och gripandet var den största besvikelsen. Man led inte med karaktärerna och allt kändes så bissart på ett negativt sätt. Tyvärr en flopp i mina ögon. Stark 2a.

Helt okej film sevärd Russel Crowe gör sig bra i sin karaktär

en riktigt bra och rå film..russel crowe bra här som skinhead nisse och som duskbringer så e det väldigt relatiskt..dock ser jag den här filmen typ varanat år om jag har lust

en jävligt nice film alltså

Jag minns första gången jag hörde talas om filmen, det var på tv och det svenska vikingrock-bandet Ultima Thule var hårt ansatta gällande rasismanklagelser. En kille som hade en verkstad eller något i anslutning till Ultima Thules replokal vittnade i något debattprogram om hur chockad han blev när han kom in till grabbarna en gång och såg att de satt och kollade på en film där australienska skinheads brutalt misshandlade vietnameser.
- Varför sitter ni och ser på sådant här? frågade den rättrådige killen.
- För att det är intressant att se hur det går till i Australien! hade tydligen svaret blivit.

Filmen de såg var Romper Stomper.

Den historien var ganska typisk för de reaktioner filmen fick i Sverige. Ett envist rykte gjorde gällande att det var dokumentärfilmat av och med riktiga skinheads (jag undrade alltid om de som hävdade att det var på riktigt verkligen hade sett hela filmen eller bara den första scenen) och det fanns till och med personer som anammade "the skinhead way of life" efter att ha sett Romper Stomper och själva snörde på sig kängorna och rakade av sig håret (bland annat berättade en kille som blev intervjuad i dokumentärboken Skinnskallar av journalisten Lena Liljeroth att Romper Stomper var den direkta orsaken till hans val av livsstil). Filmens uttalade syfte var antivåld och antirasism, men det framgick tydligen inte ordentligt i Sverige...

Det är en mycket våldsam film, och våldet är väldigt realistiskt. Det finns inga övermänniskor som tål hur mycket stryk som helst, det finns ingen som med hoppande rundsparkar besegrar 15 motståndare och människor blir både skadade och dödade i de våldsamma sammandrabbningarna mellan skinnskallarna och vietnameserna. Det är där filmens styrka ligger, den är oerhört realistisk. Miljöerna känns äkta, foto och ljus förstärker känslan av missanpassade unga killar och tjejer som lever på gränsen till slum.

Filmen handlar om ett gäng skinheads som fyller sin tid med fest och våld. De hatar vietnameserna som kommit till Australien och köper upp restauranger och "tar över". Som gängets ledare Hando säger i en scen: "I don't wanna end up like the fuckin' abbos" och menar att de vita kommer att skuffas undan till förmån för billig arbetskraft från Asien. Lösningen på "problemet" är enligt Hando och hans gäng att slå ihjäl dem...

Det är en film om hat, men också om kärlek och lojalitet när en ung tjej kommer in i gänget och sätter både ledaren Handos och hans bäste vän Daveys hjärtan i brand. Tillsammans med en katastrofal sammandrabbning med vietnameserna bidrar detta till gängets nedgång och fall när våldet inte längre bara är en kul förströelse.

Skådespelarna är övertygande, inte bara Russel Crowe som fick sitt internationella erkännande i och med rollen som Hando utan rakt igenom känns karaktärerna och rolltolkningarna äkta. Musiken är skränig oi-musik med rasistiska texter, det passar in och bidrar till adrenalinkicken när det drar ihop sig till "action".

En oerhört genomtänkt och välgjord film som absolut kan rekommenderas, kanske bör man tänka sig för innan man ser den dock om man verkligen inte gillar att se våld. Det är både rått och brutalt... Filmen tappar fart något lite mer än halvvägs i filmen men första halvan väger upp det. Se den!

Inte 1992s lyckopiller direkt.
Mina förväntngiar var riktigt uppskruvade till Romper Stomper.
En del ansåg till och med att filmen var i klass med den otroligt lyckade American history X, men det visade sig vara totalt skitsnack om vi ser saken från mina ögonhålor.
Romper Stomper är våldsam, rå, långsam och framför allt väldigt färglös och blek. Inte så mycket mer.

Jag är inte så imponerad av Crowes innsats och musiken känns passande men är ändå usel. Ett tempo kommer aldrig in i bilden och det resulterar i noll spänning helt enkelt. Endast våld och tråkiga, ointressanta dialoger.

Näe tyvär. Jag ser inget lyckat med filmen.
Utom möjligen en enda sak och det är kännslan av hur realistiskt det hela faktikst är. Inga överdrivna slagsmål eller sån skit, och det kan jag ju glädja mig åt.

En ytterst svag tvåa ger jag Romper Stomper.
Rått och blekt, det kommer aldrig in i någon riktig bana. Har svårt att förstå hur den nådde 6 australienska oscar.
Se American history X en gång till istället.

Ganska lik American History x.
Fast Crowe är inte lika bra som Edvard Norton var i den nyss nämnda filmen. Crowe spelar över lite grann och ibland så blir Romper Stomper så brutal och våldsam så att det nästan blir lite äckligt.
Fast den är ändå en sevärd film om rasism, men inte den bästa.

gillar genren, men dehär e inte nåt av storverken inom den