Rabid Dogs

Tät och fin eurocrimethriller från 70-talets gulddagar. Såg originalversionen som innehåller det klockrena slutet. Det är skönt och se ett typiskt italienskt eurocrime slut, det är det som gör filmerna sevärda.

Verkar vara stor skillnad mellan originalversionen och den nyrestaurerade. Såg själv originalversionen och är nog den man bör se (kan jag tänka mig, och av vad jag läst). Definitivt intressant och sparar inte på krutet i många scener. Avslutas på ett sånt sätt att det inte kan bli annat än en svag fyra.

Detta är något så ovanligt som en psykologisk karaktärsstudie av Mario Bava, vem hade anat att han hade så mycket insikt om det mänskliga och omänskliga psyket i sig.
Definitivt en av de mest klaustrofobiska filmer jag sett och innehåller ett par löjligt spännande scener.
Här firar inte Bava de vanliga triumferna med hans typiska mästerligt färgrika foto, nej det här är skitigt och realistiskt, alltid väldigt närgånget, som ett slag i magen.
Skådespelarensemblen är fantastisk, inte en enda gång kändes något konstlat eller överspelat.
Stelvio Ciprianis musik var rätt minimal, men när den väl dök upp gav den alldeles perfekt stämning till bilderna.
Vissa scener var oerhört störande, även för en gammal skräckhaj som jag, och en del kommer nog leva rätt länge i minnet vare sig man vill eller inte.
Jag kan inte mycket nog rekommendera den här filmen, en av de främsta psykologiska studier jag bevittnat, kanske även den starkaste. Det gäller bara att ha mage att tåla vad som skildras.
En stark fyra, Bavas kanske bästa film!