|
Jag ville bara höra mig för om en liten sak här. Jag var precis inne och läste kommentarer om filmen Dr. Caligaris kabinett och de flesta där skriver att skådespelarinsatserna var överdriva till det komiska. Jag kan visserligen hålla med om att det är så, och anledningen till denna tråd är att få veta om de flesta av er där ute tycker det samma. Själv är jag av en annan uppfattning. Stumfilmer gjordes precis i början av filmens födelse och man hade i stort sett inte några filmaktörer, utan tog teateraktörer istället. Detta betyder att aktörerna kommer spela teater inför en kamera istället, och eftersom dom är vana vid att göra överdrivna gester för att publiken ska se deras mimspel och gestikulerande båda längst fram samt längst i bak av salongen. Vad tycker ni, blir stumfilmer förlöjligade av detta fenomen? __________________________ Il messaggero non è importante. [Rubriken ändrades av forummoderator Goliatbagge 2007-10-01 20:15:41] |
|
Ja, men då är du ju inte av en annan uppfattning? Bara att du kommer med en trolig förklaring till det som jag skulle kalla för "överspel". Jag tycker många, kanske rentav alla stumfilmer jag har sett, blir smått komiska av allt överdrivet gestikulerande. Det blir, som du är inne på, mer av teater. Tillhör man då de som inte gillar teater så är det ju tacksamt att häckla stumfilmerna för detta. |
|
Nja, jag vet inte om jag uttryckte mig lite fel, men det jag menar är jag inte är av uppfattningen att det blir komiskt över det hela, utan jag försöker se filmen från en annan ståndpunkt än den vi har idag. Att det blir överdrivet håller jag med om, men det är som att döma ut filmer för deras tidtypiska fenomen för att dagens standarn är en annan. Isåfall skulle filmer som Aliens, Rosemarys baby, och en hel del andra filmen bli utdömda p.g.a. teknisk underlägsenhet till dagens CGI-religion. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Jaha, det är en annan sak. Det handlar ju i princip om ifall man ser på filmer ur en objektiv eller subjektiv synvinkel. Eftersom jag saknar de filmkunskaper och viljan som krävs för att göra en strikt "objektiv" bedömning (som egentligen ALDRIG går att göra), så tillhör jag dem som mycket väl kan döma ut filmer för tidstypiska fenomen om jag stör mig tillräckligt mycket på dem. Om det är fel eller inte är en jäkligt intressant diskussion som egentligen skulle förtjäna en egen tråd. Vet inte om jag svarar på din fråga egentligen, men att stumfilmer stundom blir "förlöjligade" p.g.a. sina överdrivna gester är ju ganska givet - och i mitt tycke ibland med rätta. |
|
Jag kanske borde ha kallat tråden för "tidstypiska fenomen" och diskuterat ämnet rent generellt här istället, men jag tror stumfilmer är nog den mest utmärglade genren i den här diskussionen isåfall. Själv så tycker jag att om man inte ser filmen från en objektiv synvinkel och dömer filmen efter rådande klimat så går man miste om mycket. Som jag nämde tidigare så skulle många moderna klassiker kunna dömas ut enbart för att dom har ful frisyr (se hela åttiotalet), ful klädsel (samma sak här, se hela åttiotalet), dåliga effekter jämfört med dagens (i stort sett alla action/sci-fi/fantasy skulle bli utdömda efter bara något år). Jag tycker inte det behövs mycket filmhistoria för att kunna se en film och bedöma den enligt vad som gällde då, utan bara att man har sett ett par filmer från den tidsperioden. Detta skulle annars döma riktiga klassiker som t.ex. Casblanca och Gone with the wind som bara cheesy och hopplöst prentatiösa p.g.a. språkbruket och attityden gentemot kvinnor. Ta en scen som t.ex. Rhett klämmer ut sig de legendariska orden "Frankly, my dear, I don't give a damn.". Titta nu på den scenen och bedöm den efter modern standard. Den skulle bara vara löjlig, och ändå så är det en av de mest kända och berömda scenerna genom filmhistorien. Ett annat exempel skulle ju vara scenen med det kända "We'll always have Paris"-talet i slutet av filmen. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Att döma ut filmer efter "ytliga" saker som frisyrer eller klädstil håller jag med om skulle kännas fånigt, eftersom det är smådetaljer. Men när det gäller primära saker som exempelvis skådespeleri och manus tycker jag inte det är samma sak. Och ja, det finns många klassiker som är hopplöst pretentiösa. Jag tycker det är hyckleri att förneka det. Kan man försvara det med tanke på filmens ålder? Var man mer pretentiös förr? Jag tror inte det. Kul förresten att du tar upp Rhetts replik från Borta med vinden, eftersom det bara var någon vecka sedan jag såg den. Jag tyckte inte att den repliken var särskilt märkvärdig, men inte löjlig heller. Det finns många värre exempel. Den intressanta frågan tycker jag är varför den repliken anses så bra. American Film Institute utsåg den till DEN bästa repliken någonsin(!). Så sent som i år utsåg Premiere den till den näst bästa repliken genom tiderna. Men varför? För att den är klassisk? "Klassisk" är ju bara en stämpel. För att den är smart? Då har man inga höga krav. Någon får gärna förklara. Att ge "klassiker" ett frikort från prettostämpel tycker jag är fel. Kan väl mycket väl finnas dåliga klassiker? Det är trots allt vi filmtittare som avgör det. Att gilla klassiker bara för att de är klassiker är som att överlåta ens filmsmak till någon annan. Nu blev det väldigt utsvävande. Om du vill att jag ska ändra trådrubriken miffo, så skicka pm till mig med förslag på ändring. |
|
Intressant tråd. Att skådespelet i en stumfilm lätt blir teatralt är rätt logiskt egentligen. Eftersom det inte existerar dialog eller ljud så måste skådespelarna förstärka sina reaktioner eventuellt känslor för att kunna förmedla dem på bästa sätt till publiken. Ser man på en stumfilm vill man ju ändå ta del av karaktärens känslor och tankar och oftas så krävdes det ett visst "överspel" för att få publiken att uppfatta det. Exempelvis hade Chaplin varit extremt tråkig om han uppträtt lika timid som i en Kaurismäki film (säger inte att Kaursimäki är tråkig, hans filmer är roliga i min mening). En kul paradox eller vad man skall kalla det hela, ja ironiskt är det ändå, är att Bressons två favoritfilmer är skapade av just Chaplin. Bresson är som bekant en stark förespråkar och regissör emot allt överspel och teatralt. Ett annat kul exempel på överspel som ingen blir arg eller reagerar på är Jim Carrey när han spelar sina komiska roller. Jim överspelar enormt men folk köper det eftersom det är tidstroger på något sätt, med ljud. Enligt mig skall man vara mer öppen för det spelet som oftas spelas i stumfilmer och försöka se helheten i skådespelet såväl som i filmen. __________________________ 'En sparv kan inte veta att han inte är en gås.' [Inlägget redigerades av carlstrom 2007-10-01 19:21:21] [Inlägget redigerades av carlstrom 2007-10-01 19:22:08] |
|
Ja, ful frisyr eller kläder kanske var lite hårklyverier från min sida, men jag anser fortfarande att min poäng finns där. Att döma ut en film enbart på de tidstypiska företeelserna. Jag håller med om att scenerna jag tog upp inte är grymt imponerande, och det finns säkert bättre exempel, satt på jobbet när jag skrev och det var de två som jag kom på direkt på rak arm, men även där tycker jag att min poäng står. Om man skulle spela in en film idag men scener och tal som dom så skulle folk mest skratta, men ställda i ljuset mot sin egen tidsperiod så är dom varken löjliga eller speciellt prenantiösa, utan står ut som väldigt känslomässiga scener. En klassiker ska ju naturligtvis inte få en fristämpel från sina svagheter enbart för att den klassas som en klassiker, men det jag vill få fram är att man inte bör bedöma en film från nutiden enbart, utan från den tiden då den blev inspelad. Om vi tar en överväldigande nuvarande actionfilm som är i gemene man bedömd som ialla fall en helt ok film och tänker oss 20 år i framtiden när trenden har gått mot mer lågmälda filmer (kom ihåg att det här är ett scenario nu, kan ju gå åt vilket håll som helst); Die hard 4. Hur skulle den bli bedömd av folk i framtiden isåfall? Troligen som löjligt överdriven och overklig (och ja, den är det även i våran tid, men den är tagen som exempel nu. Skulle kunna vara någon annan film också  . En films styrka idag ka bli en films svaghet imorron, och av den anledningen så tycker jag att man bör försöka se på en film från synpunkten i deras egna tid för att se filmen styrka, och inte bli distraherad så att man inte ser förbi det. Precis som Carlstrom säger så hade ju Chaplin troligen blivit rätt så tråkig om det inte hade vart just de tidstypiska överspelet i stumfilmer. Skulle vara intressant om vi skulle kunna få med oss fler i den här diskussionen. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Men Chaplin är ju stumfilmens motsvarighet till Jim Carrey och därför funkar ju givetvis hans överspel bra. Där är det ju meningen att det ska vara komiskt. Jag tänker mer på stumfilmer överlag och som inte nödvändigtvis är drullekomedier à la Chaplin och Buster Keaton. Visst kan jag tolerera ett visst överspel av den anledning som carlstrom nämner, men när de blir så överdrivna att man känner sig idiotförklarad tycker jag att det går över gränsen. Sedan håller jag inte med om att man ska bedöma film efter vad som ansågs vara en films styrka när den gjordes. En films kvalitet måste väl vara avhängigt de influenser som gällde när den gjordes? Det måste väl vara vår upplevelse här och nu som spelar roll? Låt mig vända på det och ta ett exempel som ni gärna får besvara. Tänk er en film som när den kom på 1930-talet uppfattades vara rena skiten av såväl recensenter som biopublik. Då ansågs dialogen vara undermålig, humorn kass och filmningen irriterande. När du nu ser filmen på 2000-talet tycker du att den är hemskt rolig, charmig och med en kul historia. Du njuter helt enkelt av filmupplevelsen. Spelar det då någon roll från vilken tid filmen kommer ifrån och vad som gällde då? Skulle det hindra dig från att sätta ett visst betyg på filmen? (Älskar den här diskussionen!) |
|
Det ligger mycket i det ni säger. När det gäller överspel eller "teaterlikande skådespel" som ni nämner först i tråden kan jag känna mig träffad - jag har en tendens till att inte ta en film på allvar om det ser för spelat eller inövat ut. Det ska helst se så naturligt ut som möjligt - lyckas man med det når filmen en högre klass enligt mig. Därför kan jag inte uppskatta teater på samma sätt som film, teater blir lätt för inlevelsefyllt, det ser helt enkelt för gjort ut för att likna vardagligt agerande. När då skådisarna i en viss film spelar så verklighetstroget som möjligt (så att det inte känns inlärt) blir filmen en helt annan. Hur Jim Carrey överspelar är för mig en HELT annan typ av överspel. Det blir ju inte plastigt och inövat utan hans spel utgår från humor - och då är det en annan sak tycker jag. Humor kan ju överdrivas rätt rejält utan att man reagerar på överspel, däremot märks det tydligt när det sker överspel i tex thrillers. Dessutom är det carreys sätt att spela - han är livlig och inlevelsefull i sina roller. Men det beror ju på att han är så bra på det och allt som oftast hamnar i komedier där HAN är den största humor ingrediensen. Ta bara Ace ventura filmerna, hur skulle de ha blivit om carrey inte hade spelat över så mycket som han gör? Knappt någon humor skulle återstå. Att dömma filmer efter hur "fina" kläder, frisyrer, möblering osv, tycker jag är ganska fel egentligen. För själva fokusen orde ju inte hamna på om skådespelarna är snygga utan huruvida de spelar. Men med det menar jag inte att filmen kan bli bättre om alla små beståndsdelar är snygga, visst lägger man märke till en film med snygga miljöer och kläder mer än en film som inte till synes tänkt på sånt. Det gör jag i alla fall. Men jag försöker i det längsta att inte dömma filmer för de ytliga bitarna. Det är ju i långa loppet inget viktigt om man jämför med hur viktigt fotot, skådespeleriet, manuset, regin och flera andra bitar är. Måste vara den seriösate tråden på riktigt länge [Inlägget redigerades av Sofia92 2007-10-01 21:56:48] |
|
Givetvis skall man bedöma filmer subjektivt, det är ju det man tycker. Men att döma ut filmer rent subjektivt utan att ta hänsyn till det objektiva (kan låta flummigt) blir på något sätt orättvist, men visst man tycker vad man tycker och det skall man stå för. Men jag syftar på parallellen jag drog innan mellan Chaplin och Carrey, folk köper Carreys överspel men exempelvis inte Chaplins. Då tycker jag helt plötsligt på något sätt det egentligen inte är subjektivt utan en objektiv förutfattad mening (inte alltid, men oftast) rent generellt mot stumfilmer. Om man till exempelvis tar Max Schrecks underbara prestation i Nosferatu så måste man ta till hänsyn att han använder sig av ett (sett till nutid) överdrivet spel. Hans ålande fingrar och färglösa drag i ansiktet bidrar till den rätta känslan, visst kan det uppfattas fördummande för oss för vi är vana med skådespelare som håller igen just detta typ av spel. Jag tror faktiskt man "lär" sig uppskatta filmkonst och dess olika sett att utövas på ju mer man just ser på en genre. Paralleller kan man dra till öl som jag hatade som ung och intresserad, men det var något jag tvingade i mig. Idag tycker jag öl är bland det godaste som finns och det kommer säkerligen bli likadant med vin, whisky, etc etc. Det jag vill säga är: ser man mycket nya hollywood filmer så har man svårare att köpa andra typer av filmer eftersom det är främmande. Men börjar man se blandat så blir det till slut lättare att uppskatta all slags urförandet av konsten (exempelvis försöker jag lära mig att uppskatta Cassavete, vilket är svårt, valt att vänta ett tag). __________________________ 'En sparv kan inte veta att han inte är en gås.' |
|
Att säga att man blir idiotförklarad av stumflmernas överspel tycker jag blir fel, och det är precis det som jag vill komma fram till. Det var så man spelade på den tiden, just för teaterscenvana plus som Carlstrom nämner att de har inget ljud att förlita sig på, så naturligtvis kompenserar man med ännu mer mimspel och gestikuleringar. Du behöver nog inte gå så långt bak som 30-talet för att hitta en film som blev utdömd när den kom, men hyllas senare. Ta bara Bladerunner. Testscreenings av den gick i stort sett åt helvete, den fick urusla recensioner, men 10 år senare så hyllas den som en av vår tids bästa Sci-Fi-filmer. Det här 3  gången jag skriver om innan jag postar nu, så jag får hoppas på att jag formulerar det på ett bra sätt den här gången.Mitt bästa svar på den frågan blir nog att filmer kan mogna, eller rättare sagt att filmer kan vara före sin tid. Allt annat kan behöva tid för att hinna ikapp och se det storslagna i den. Oavsett hur man är så kommer man alltid se en film ur sitt eget perspektiv, det kommer vi inte ifrån. Det man kan göra är att försöka ändra sitt perspektiv till att se den från ett annat håll, och därmed upptäcka nya saker (eller i min argumentering, gamla saker) Sen är det ju naturligtvis upp till våra egna upplevelser av en film som betyder nåt, men att låta tidstypiska företelser stå i vägen för en annars magnifik filmupplevelse är synd tycker jag. Att döma ut en film p.g.a. att den är tidstypisk gör att man missar något i filmhistorien. Att göra det blir som att recensera ett drama i en renodlad action-tidning. Det blir inte ställt i sitt rätta ljus, och blir därmed nertryckt för att den inte omges med andra filmer av samma slag. Därav tycker jag att filmer måste bli sedda med sin egen tid i baktanken. Nu är inte jag något Jim Carey fan direkt så jag är nog inte rätt person att börja prata om honom, men jag tycker han överspelar mycket. Självklart är det hans humor som kräver det, men det är i stort sett bara en ny slags slapstick. Kroppshumor helt enkelt. Jag tycker mer om den intelligenta/ibland ondskefulla humorn. Måste bara säg att det är diskussioner som denna som är den största anledningen till att jag är här...  __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
carlstrom: Att man inte gillar Chaplin medan man gillar Jim Carrey eller vice versa behöver ju i och för sig inte vara så konstigt. Även om båda två är väldigt expressiva så är det de facto två olika typer av humor. Bara för att man exempelvis gillar ståuppkomik behöver man inte gilla alla ståuppare. Återigen hamnar vi i att det handlar om tycke och smak. Men jag håller verkligen med om att man kan "lära sig" uppskatta en viss typ av film som man inte gillar från början. Och jag tvivlar inte på att det finns människor som verkligen genuint uppskattar stumfilmer (fånig generalisering men ni fattar poängen), så missförstå mig inte. Däremot förstår jag inte varför du, carlo, försöker "tvinga" dig att uppskatta en viss respektabel regissör. Men så dricker jag ju inte öl heller... EDIT: miffo, du hann emellan med ditt inlägg. Måste lägga mig nu, men jag lovar att kommentera det under morgondagen. [Inlägget redigerades av Goliatbagge 2007-10-01 23:48:25] |
|
(svar till det första inlägget i tråden då jag inte orkar läsa alla andra svar) Jag är en av dom som skrivit i min kommentar till filmen Dr Caligaris kabinett att skådespeleriet är så överdrivet att det blir komiskt. Måste bara säga att det för mig inte är något negativt- tvärtom - är en film underhållande förtjänar den ett högt betyg! Nu är inte Dr Caligari en av de bästa i sin genre enligt mig, men det finns många andra stumfilmer med lika mycket överspel som jag gett högre betyg. EDIT: Efter att ha läst ytterligare några inlägg i tråden måste jag tillägga att självklart bedömer jag alla filmer jag ser endast subjektivt! Är en film underhållande eller berör mig är den bra, lämnar den mig helt tom eller irriterad är den dålig. Punkt. Det finns ingen anledning till att man betygsätter utifrån vad andra tycker. [Inlägget redigerades av Miss Ljung 2007-10-02 07:21:42] |
|
Goliat: Carlstrom gjorde detsamma med mig igår. Miss ljung: Ja, jag hoppas du inte missförstår den här tråden. Det är inte hurvida man tycker om eller inte tycker om en film. Du har ju naturligtvis all rätt att inte tycka om en film, utan tråden handlar mer om att döma en film på tidstypiska företeelser och låta det spela in på sitt helhetsintryck av filmen. Att du inte tycker om filmen respekterar jag självklart. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Jag tycker Goliatbagges motfråga huruvida man skulle tycka en film är sämre för att den uppfattades som skit när den gjordes, även om den nu i vår tid anses vara genial, är mycket intressant. Eftersom det handlar om tidstypiska fenomen så måste det ju vara väldigt svårt att se den ur ett objektivt perspektiv. För vad fan är objektivt? Till exempel skulle det vara oerhört svårt för mig att ta till mig en film där svarta är slavar utan att det problematiserar eller ifrågasätts. Till exempel skulle vår "hjälte" i filmen behandla slavarna som de flesta gjorde, på ett mindervärdigt sett. Sett ur den tidens synvinkel skulle inte detta hindra mig från att sympatisera med hjälten, men som människa i den här nutiden kan jag ju omöjligt komma ifrån att hans behandlande av den svarte är helt absurd och omänsklig. Jag kan omöjligt objektivt tänka bort den känslan och därmed förstörs filmupplevelsen och blir en sämre film. [Inlägget redigerades av Anspråkslös 2007-10-02 12:32:46] |
|
Håller med dig om att det är onödigt om att "tvinga" sig fram, men personligen är det mer i mitt fall lära sig förstå få en inblick av vad som tydligen är så briljant. Angående parallellen jag drog mellan Chaplin och Carrey var bara att jag vill poängtera att folk idag lättare köper Carreys överspel eftersom det är något dem lärt sig att göra, dem är bekanta med det. Medans Chaplins överspel bara ses som löjligt eftersom ingen är van vid det (älskar personligen Chaplin och tycker Carrey är okej). Men om man får en viss förståelse om en film rent objektivt så uppskattar man den säkerligen mer subjektivt om man finner det ytliga imponerande. Givetvis håller jag med om att man inte skall tycka vad andra tycker och skapa sin egen uppfattning om filmen, det gör jag själv. Men det är lättare och mer rättvist att skaffa den subjektiva bedömningen om man har lite mer koll på filmens innehåll rent objektivt talat. __________________________ 'En sparv kan inte veta att han inte är en gås.' |
|
Anspråkslös: Att bedöma en film objektivt betyder att döma filmen efter vad den är, inte efter sina egna tankar om den. Att kunna bedöma en film som bra eller dålig oavsett vad man själv tycker om den (om du hatar drama, men ser en dramafilm som du inser är ett bra drama utan att själv tycka om det t.ex.). Jag förstår vad du menar med slav-behandlingen, men där börjar vi stiga in på ett annat område än bara tidstypiska företeelser. Nu börjar vi gå in på moral uppfattningar, och det har jag inga problem med att se att man har problem med. Moralen kan dock ändras inom samma tidsperiod, men över olika kulturer på ett väldigt mycket starkare sätt än trender i filmskapandet. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Bra tråd-ämne! Seriöst OCH verkligen relaterat djupare ämne (som man tyvärr rätt sällan ser numera). Som svar på din fråga: - Nej, självklart INTE! Rent objektivt. (GeneralPaus - tänk efter vad jag menar). Snarare tvärtom - det är dessa saker som skapar ruljans & dynamik inom filmen, samt ett verkligt ärligt urklipp från vår historia. Sen är det en annan sak huruvida man personligen, dvs subjektivt tycker om denna/dessa urklipp/nedslag i historien via detta medie: film! Det är egentligen två frågor i en, och just därför -->, (men) rent objektivt OCH subjektivt anser jag generellt NEJ vara det bästa svaret. Det är dessutom så många fler faktorer som måste tilläggas i studien av filmen, om man nu grundligt ska undersöka den i samband med en betygsättning. För övrigt så är dessa urklipp/nedslag i historien redan gjorda och svåra att göra ngt åt om man nu skulle vilja/önska det! __________________________ Mats Ekenberg [AKA. Mastodontfilmsmats - the real one] [Inlägget redigerades av 002mateke 2007-10-02 14:50:00] |
|
Miffo: Jag förstår vad du menar med att man kan inse att en film är bra även om man inte själv gillar den. Men en objektiv bedömning av en film måste ju vara totalt omöjlig att göra då du ändå utgår från dina egna värderingar. Du säger att man ska bedöma en film "efter vad den är". Vilka grunder ska man bedöma den då efter? Till exempel kan du aldrig hävda att en skådespelare gör en objektivt bra insats. Du utgår ju ändå ifrån något när du gör den "objektiva" bedömningen och den utgånspunkten är ju högst personlig och subjektiv. |
|
Anspråkslös: Naturligtvis, det är alltid det subjektiva som sätter upp reglerna för hur du bedömer objektivt, men det jag menar är att kunna se kännetecken för hur bra eller dålig en film/skådespelare/musik/vad som helst är utan att för den delen behöva tycka om det. Som exempel kan ju sägas att jag själv inte är direkt nån action-fan, men jag kan känna igen en bra actionfilm utan att tycka om den, och därmed bedöma den i ljuset av sin egen genre. __________________________ Il messaggero non è importante. |
|
Men redan där när du pratar om kännetecken för en bra eller dålig film är vi redan långt borta från all objektivitet. Om jag förstår 002mateke och miffo rätt så tycker ni inte att en film förstörs av tidstypiska fenomen om man bedömmer den rent objektivt. Vad exakt är det för objektiv bedömning ni gör. Om vi till exempel tar en komedi från 30-talet vars premiss är att få mig att skratta och den misslyckas idag men lyckades på trettiotalet så kan den ju omöjligt vara objektivt bra. Bedömer man den efter tiden då den gjordes är det ju ingen objektiv bedöming utan då utgår man ju från människornas syn på den tiden, som var högst subjektiv. För övrigt tycker jag detta är en högst intressant och ganska svår diskussion. [Inlägget redigerades av Anspråkslös 2007-10-02 15:51:35] |
|
Jag tycker Anspråkslös närmar sig en viktig poäng i sitt senaste inlägg, nämligen att objektivitet egentligen inte finns. Objektivitet är en mänsklig konstruktion och som miffo skrev tidigare så är det "det subjektiva som sätter upp reglerna för hur du bedömer objektivt". Så även den "objektiva" bedömningen är subjektiv (var ska detta landa?!). Därför tycker jag inte heller att man exempelvis ska bedöma filmer "i ljuset av sin egen genre". Detta leder nämligen till ologiska resonemang som "jag gillade egentligen inte den här filmen, men med tanke på att den tillhörde genren skräck, som jag personligen avskyr men som många andra gillar, så var den bra eftersom den var bättre än andra skräckfilmer jag sett." Återigen tar man hänsyn till vad andra tycker och kallar det för objektivitet. Om man däremot, som carlstrom är inne på, är intresserad av och vet mycket om det filmtekniska och filmhistoriska och njuter av att se skådespeleriet från förr, hur film gjordes förr och har utvecklats genom tiderna, så är det givetvis så att man verkligen kan njuta av sådan film. Men detta ska inte blandas ihop med objektivitet. Snarare är det så att ens kunskaper/erfarenheter innan man ser filmen spelar roll för hur man gör sin bedömning. Har man då mer "kött på benen" så gör man en annan (många skulle kalla det för skickligare) bedömning. Men den är inte objektiv för det. [Inlägget redigerades av Goliatbagge 2007-10-02 16:22:43] |
|
Att bara resonera objektivt när man sätter betyg är väldigt svårt, nästitill omöjligt dessutom och jag tycker själv att om det inte fanns subjektiva åskter skulle det vara mycket svårt att veta vad just jag (som inte sett filmen) skulle tycka om med just den filmen, för då framgår det ju inte något om vad som kan uppfattas dåligt respektive bra med en filmen. Och det är ju genom andras tycke man ska ta reda på om filmen är något för en själv att se. Men detta är inte att vara objektiv som Goliatbagge säger, jag menar bara hur man kan bli mer helhetstänkande i sin betygsättning genom att ge mer än en syn på filmen och väga mellan vad som kan uppfattas som både bra och dåligt. Som exempel kan jag ta när jag för några dagar sedan började se en film, efter att ha sett halva konstaterade jag att den här filmen inte var något alls för mig. I det fallet gav jag upp filmen på grund av att den var för rå och blodig för min smak. Jag brukar vanligtvis alltid se filmer klart innan jag kan dra en slutsats...för i mitt tycke blir filmer oftast mycket bättre i sin helhet än om man hänger upp sig på en taskig inledning tex. Dessutom känns det jäklit platt att hata en film när man bara sett inledningen. Att döma på förhand är för mig iaf riktigt korkat oavsett vad det handlar om. Därför har jag inte heller betysatt den filmen. Men i det här fallet kände jag inte alls för att se klart, men om jag mot all förmodan skulle göra det nån gång är det ju lämpligt att ta upp i omdömmet att filmen är fruktasvärt rå. På så sätt kan andra lättare se om filmen passar just dem. För har man inget emot att filmen är rå kan ju filmen vara väldigt bra, medans för andra som inte klarar av den typen av råhet kan utesluta filmen direkt. Ibland när jag betygsätter kan jag också upptäcka mig själv med att dra paralleller mellan olika sätt att se på filmen. Man kan ju uppleva en film helt olika. Det är mestadels så jag tänker när jag betygsätter en film..folk som inte ett filmen kommer läsa min betygsättning och därför skriver jag mer riktat till den som läser istället för att endast säga hur JAG tyckte om filmen. En enda persons åsikt säger ju trots allt inte mycket om en film. [Inlägget redigerades av Sofia92 2007-10-02 17:17:20] |
|
Angående resonemanget om hur man skall tipsa genom sin betygsättning låter vettigt sofia. Det är ju bättre att vara subjektiv och förklara att man personligen uppskattade eller inte uppskattade den men även ha en idé varför någon annan skulle tycka annorlunda, därmed har man en klar bild om varför man har det tycket man har för filmen i fråga. När jag säger objektiv syftar jag på saklig, dess innehåll, hurvida den håller sig till regler etc etc. Men som ni säger så blir det ordet väldigt löst och konstigt i sammanhanget, rent av nästan utan betydelse. Men parallellen jag vill dra är sett till tidstypiska fenomen är att dem helt enkelt förstör utan att egentligen behöva göra det. Det var därför jag drog parallellen mellan Carrey och Chaplin, man köper ett överspel bara för man har vant sig vid det men inte det andra eftersom det just är gammalt och ofräscht. __________________________ 'En sparv kan inte veta att han inte är en gås.' |
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.