| Det var en gång två flickor som skulle gå på biograf, även kallad kinematograf, för det gjorde man förr i tiden, ser ni. På den gamla goda tiden, anno 1989, fanns nämligen inga små blanka plattor innehållande lika platta filmer, så stadens invånare fick vackert ta och traska iväg till den fascinerande biografen, där rörliga bilder visades inför en hänförd publik. Dit ringlade sig premiärköerna långa, och hade man tur räckte biljetterna, som salufördes till en ringa penning. De två små flickorna, som var 15 år gamla och befann sig mitt i sin ungdoms vår, gick glada i hågen till kinematografen för att se den sprillans nya, och inhemskt producerade filmen med världsberömda svenska karaktärsskådespelare, däribland Hans Mosesson och Margita Ahlin, regisserade av demonregissören Göran du Rées - vem av oss kan förresten någonsin glömma Kärlek till kalkonen från -86? Flickorna höll god min när en manlig besökare i samma kö beklagade sig över att samma fyra skådespelare var med i samtliga svenska produktioner. Sådant elakt förtal – skådespelarna som används i alla svenska filmer är faktiskt fem till antalet, tänkte flickorna förgrymmat. De kom på sig själva med att sura, och skamsna över detta beteende intalade de sig istället att inga sorgsna miner var välkomna så länge som hela den magiska kvällen skulle fortskrida. Efter en oändligt lång väntan i premiärkön kom de äntligen in, och fast man har svårt att förstå det nuförtiden, så var de inte ruinerade ens efter att ha köpt biogodis. Det var tider det! Väl på plats njöt de båda flickorna av den annorlunda atmosfären. Mörkret sänkte sig över salongen och satt alldeles tysta när de exotiska reklamfilmerna började rulla. Vilken tur att dessa fanns, så att man dels kunde bygga upp en förväntan (och på så sätt njuta extra mycket av filmupplevelsen) och dels bli informerad om alldeles nya produkter! De små flickorna satt förstummade i stilla förundran över det stora varuutbudet i världen, och i takt med att förtexterna visades fann de sig båda förflyttade till en fantasivärld där ingen grymhet och ondska fanns…trodde de. Efter en lång stund började något märkligt att hända. Flickorna började klippa med ögonen och tyckte inte alls att den inhemska dramatiken var vidare imponerande. De började titta på sina armbandsur och ja, det är hemskt att behöva skriva ordet, men de började...gäspa! Vad värre var: De började tala lågt till varandra, för att försöka hålla sig vakna och undvika att dö av tristess. Borta var magin, fantasins hemvist, för allt som fanns på duken framför dem var…en typisk svensk film. Ingenting annat. De märkte hur det närmade sig som de fruktade mest…pajigheten! De hade varit med om det i varenda svensk film de någonsin sett: pinsamheten, de taffligt sagda replikerna, telefonsamtalen på vita duken som måste ha skett med hjälp av telepati eftersom kontakten inte satt i, klaffelen och inte minst den totala avsaknaden av professionalism. Trots det hade de aldrig slutat hoppas, det vittnade deras små kommentarer under filmens gång om. Någon gång måste det ske, tänkte de, att även en svensk film uppvisar en viss kvalitet, men nej, detta var inte kvällen för en sådan världshändelse. Tvärtom skedde det som inte fick ske...den ena flickan bröt ett av de heliga biobudorden. Det kom sig nämligen så, att när en av huvudrollsinnehavarna på duken länge och väl genomsökte sin lilla båt mitt ute på havet i hopp om att finna en försvunnen medpassagerare, så blev det för mycket. Bägaren rann över av denna filmiska droppe. Alla år av enträgen uppfostran och fina manér gick till spillo i samma stund som den ena flickan glömde alla fina fraser och yttrade, kanske något för högt: ”Han kanske är i masten!” av ren apati. Hoppet om en lyckad svensk film hade ännu en gång övergett henne. Hon insåg att det inte fanns någon räddning, och ville därför med sin oöverlagda replik hjälpa sin kamrat att stå ut ett litet tag till. Hon ville bara få denna kamrat att, i brist på humor på bioduken, dra på smilbanden denna enda gång. Då, alldeles bakom henne, kom något som liknade ett helvetiskt avgrundsvrål från en manlig kinematografbesökare: ”KAN INTE DU HÅLLA KÄFTEN FÖR EN GÅNGS SKULL!” Ridå. Flickans initiala glädje över biokvällen förbyttes i genans, en klump i halsen och tårfyllda ögon. Den tystnad som följde har aldrig någonsin funnit sin like hos någon annan nu levande varelse, och flickan yppade aldrig ett ord under en filmvisning igen. Hennes enda tröst i tystnaden var att den svenska filmen ifråga snart föll i salig glömska, och finns i skrivande stund inte heller inlagd på den bästa av alla sajter. Sensmoral: Tala aldrig på en biograf, ty du kan bli ordentligt åthutad! |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.