En av Sveriges största sajter om film.

Grundad 2002
Hårresande! (2007-01-17)  

Hårresande!
Okej, jag erkänner. Jag är beroende, och det är ingen vacker sanning. Det som började som ett oskyldigt nöje har helt enkelt utvecklats åt fel håll – det har blivit en drog. Ett bra tag har jag kunnat hålla mig ifrån det, men det är bara att vänta, för förr eller senare sätter abstinensbesvären in och jag bara måste återuppta missbruket av tv-filmer. Efter en lång period av avhållsamhet tvingades jag kapitulera häromdagen - igen. Jag timade till och med videon för att spela in en nattlig tv-film, i det här fallet Sweetwater som handlar om en tv-reporter på dekis som ska göra ett ”Vad hände sedan”-inslag om en sångerska i ett band som spelade på Woodstockfestivalen. Nåväl, igår kväll bänkade jag mig framför husguden (teven, alltså) och njöt av att få sjunka in i ovanstående, äkta amerikanska tv-film. Lite kackigt skådespeleri, vilket hör till, soft 70-talssound, en fantastiskt felcastad Amy Jo Johnson och en hyfsad intrig gjorde att jag satt kvar. Ett tag.

I tv-filmssammanhang tål jag förresten en hel del, ska jag tala om. Jag kan stå ut med mickar som skymtar i bild, filmregn (nej, riktigt regn kommer sällan från sidan eller blåser iväg åt något håll), billiga effekter och diverse andra fel, men även jag har en gräns för vad jag kan stå ut med. Jag kom kanske tio minuter in i Sweetwater innan det var kört. ”Nej, inte nu igen! Lär de sig aldrig? Räckte inte budgeten?” tänkte jag. Jag försökte komma in i filmen igen, men något höll mig tillbaka och fick mig att återigen börja tappa tron på mänskligheten. Det var perukerna. Filmupplevelsen hade gått upp i atomer vid åsynen av bandmedlemmarnas dammiga, helt orörliga frisyrer.

Därav denna krönika.

Hur många filmer har jag inte sett där peruker har förstört allt? Jag kan ge er några exempel, dock inte i kronologisk ordning. Först av allt har vi Hoberts jättekalkon Tre solar, i vilken Mikael Persbrandts uppgivna testar får kraft att lyfta sig av en svag vindpust redan i trailern. Tro mig, den där halva minuten räckte för att jag skulle övertygas om att offra vare sig biopeng eller dvd-pengar på eländet. Vi fortsätter med en förövrigt mycket bra och högst sevärd film, som fick mig att oroas över scriptans mentala hälsa: JFK. Vad än Oliver Stone har sagt i sina intervjuer så köper jag INTE att det är meningen att tupén som bärs av David Ferrie (som spelas av Joe Pesci) SKA åka fram och tillbaka över huvudsvålen. Skämmes, regissör och scripta! Och i Stones fall kan man inte heller skylla på budgeten – om de kunde spendera 70 000 dollar på de åtta sekunder som utspelar sig i Vita huset så hade de väl också haft råd med EN fungerande tupé, eller hur? Till och med i filmguden på nätet, IMDB (Internet Movie Database), försöker de inblandade svära sig fria. Se bara här: Incorrectly regarded as goofs: When Garrison is speaking with David Ferrie, Ferrie's wig frequently changes position from high on his forehead to low, almost to the eyebrows. He's doing this intentionally with his hands because he is nervous. Okeeej, det köper vi om vi har sett filmen – inte! Vi är mycket smartare än så.

Det finns givetvis fler skräckexempel, exempelvis Jared Letos helt statiska ”hår” i Girl, Interrupted (ja, den med Winona Ryder). Konstigt nog reagerar man inte på samma sätt när man ser en kostymfilm som exempelvis Amadeus eller Marie Antoinette – där SKA det ju synas att de inblandade bär peruker. Nej, en egenhändigt gjord analys visar på att det främst är de filmer som utspelar sig under 60- och 70-talet som i många fall borde dödskallemärkas. Risken kan annars finnas att inte minst barn över 15 år tar psykisk skada av alla loppiga mardrömmar som (manliga) skådespelare tvingas bära på sina huvuden. Kanske kan deras ofta usla skådespeleri i många fall ursäktas med – och förklaras av – att peruken kliar och sitter åt? Tror jag det. Det kanske i många fall bara är de där 5-10 centimetrarna som står mellan dem och en Oscarsstatyett? Hemska tanke!

Jag nämnde risken med 60- och 70-talsfilmer ovan. Nu snart 48–årige Kyle MacLachlan är en skådis som för något eller ett par decennier sedan ansågs snygg av tjejer i min ålder. Skulle verkligen han också gå att förstöra? Det utseendet? Jag hade kunnat tvivla själv om jag inte hade sett honom i The Doors från 1991, mer stel än någonsin i sitt skådespeleri och jag, åtminstone jag, visste vad det berodde på. Jim Morrison (spelad av Val Kilmer) kommer undan med sitt hårsvall – det är tydligt att det är hans eget, men gränsen går vid honom. Resten av The Doors-medlemmernas frisyrer vill man bara gråta över, och Kyle MacLachlan ynklighet väcker moderskänslor man inte hade en aning om att man hyste.

Ja, det hela är ett ledsamt ämne som väcker starka känslor, så för att kunna komma till själslig ro igen så kan jag bara se en lösning: att vi som lider fysiskt när vi ser deprimerade nylontestar gemensamt åker ned till Universal Studios temapark i Hollywood med varsin insamlingsbössa och skramlar ihop vad som krävs för att filmbolagen ska få råd att kunna tjacka bättre grejer. Varför? Because we’re worth it.
    Relaterat
Inget relaterat till denna artikel
  Annika Bengtson,
Kolumnist