Det var inte bestämt att det skulle ske, men trots det - och det var svårt att svälja - så behöll jag drömmen, jag förvarade den i backfickan, så om någon sparkade mig där skulle jag inte bli ledsen utan istället säga: “Hallå, det där är min dröm du sparkar på och den betyder mycket för mig, ta min kropp, men mina drömmar ger du fan i“. Så den hade jag där i ett par år och sedan plockade jag fram den igen, men suddade bort ett par delar av den - Jag kan ju fortfarande ha det som intresse utan att behöva engagera mig i själva skapandet av idén - jag kan istället uppskatta idén och må bra av den. En stor samling filmer radades upp i mitt rum, mitt intresse steg mig över huvudet och jag blev mer involverad i det än jag hade bestämt från början. Intresset och kärleken satt inte bara i hyllorna på runda skivor i avlånga fodral, de satt även i själen och då kom även drömmarna och hoppet tillbaka. “Nu när jag vet så mycket och har så mycket av detta, varför kan inte jag börja med det själv?” var en fråga som hela tiden cirkulerade i mitt huvud. Då började jag tänka mycket på hur de andra gjorde - filmskaparna. Alla dessa skådisar man ser på David Letterman berättar ju alltid om sina liv och de har alla, åtminstone 70% av dem, växt upp under svåra förhållanden. Jag minns att Brad Pitt växte upp rätt fattigt och slitigt, men han kämpade igenom det trots svårigheter. När man hör detta börjar man tänka; det måste vara därför alla svenska skådisar är dåliga, för att vi har det så bra här och vi inte känner någon stark ambition eller kraft - eftersom allt kommer lösa sig till slut. Man kan ställa sig en massa frågor och till slut komma fram till tomma svar. Jag tror att alla som en gång haft en dröm om att göra en film snabbt suddat bort den från sitt papper för att de inte trott att de fixat det. Men så gjorde ju inte Tom Cruise. Jag tror faktiskt att många väljer att ge upp innan de ens tänkt igenom det, men andra som fortsatt hoppas på den här drömmen har nog valt att göra det på samma sätt som jag. Stora filmhyllor - ett bevis på intresse - inte bara för en själv utan för andra, för att man peppas av andra och man stärker sitt självförtroende och sin visdom för varje film man tittar på. Mitt tips är att behålla den där drömmen, ha den i bakfickan skrivet på en bit papper, se på mycket film och till slut skriva ett manus på papperet. Att gå runt och hoppas på att det ska ske självmant ger ingenting. Erfarenheten sätter nog fart den första gången man ser en film, man börjar analysera och tänka igenom filmen, tankarna bränner igenom meterrullarna av film tills man inte bara ser filmen utan de som står bakom filmen och framför filmen, vilka är de, vad gör de för något och kan jag bli en av dem? Tiden är som svårast när man är ung för då vet man inte så mycket av det som kommer hända i framtiden, den enda skillnaden på att vara i framtiden och i nuet är att man just nu kan bestämma hur framtiden ska se ut och framtiden kommer alltid att vara en framtid. Jag har fortfarande den där lilla biten papper i min bakficka. Det är fortfarande ett enkelt papper, men låt oss säga att det står väldigt mycket på den. En dag kanske mitt papper blir ett manus, det kanske är dags att skriva det manuset nu och för en gångs skull försöka. Vafan. Uwe Boll fixade det ju? Då borde mina chanser vara ganska stora. Men det kommer kräva mycket jobb och slit om man vill gå från okänd till erkänd med hjälp av en bit papper på bakfickan. |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.