Filmpunkten

Till Dannielynn (2007-02-09)

Vickie Smith, mer känd som Anna Nicole Smith

Du är trött, ska snart sova, men jag har någonting att säga dig. Du måste lova mig att lyssna. Jag vill säga till dig att det inte är okej, att allting känns konstigt och fel. Det är inte konstigt att allt är mest fel för dig, lilla tjej, som nyss mist din mamma, men en annan konstig sak är att det finns de som inte är ledsna. Jag vet att det låter konstigt. De farbröder som inte är ledsna producerar just nu minnesprogram med massor av bildmaterial, de kommer kanske också att köra repriser av en några år gammal teveserie. I den där serien är det bilden av din mamma, nej, en neddrogad, ljusblond kvinna med utsmetat läppstift stannar kvar i medvetandet långt efter att teven stängts av. De där farbröderna kommer säkert också att ge ut några B-filmstitlar på nytt, men de hade nog blivit ännu gladare för några fler utpressade tårar och för chocken över resultatet av DNA-testet som kanske kommer att göras. Då får du veta vem din pappa är. Paparazzon hade säkert också blivit glada av att ta några få miljarder kort till. På henne. På huset på Bahamas. På honom. På dig. Det finns farbröder som redan har betalat 3,5 miljoner dollar för din mammas dödskamp. För hennes två sista minuter i livet.

Nu klipper du med ögonen, tittar frågande på mig. Nej, jag kände inte din mamma, men jag tror inte att du såg din mamma lika ofta som du såg barnflickan. Du vet inte ens att din mamma är död. Du förstår inte än, varken att detta faktum eller varför det hemska hände. Var lugn, du kommer att få veta det snart. Du kommer att få höra det i varje dag av sitt liv, om och om igen, men inte nu. Inte riktigt än.

Man kan inte begära att du, en femmånaders flicka kommer att förstå. Man kan inte begära att du ska kunna hålla sig undan det pressuppbåd som redan är hos dig, som kommer att följa dig i stegen som svultna hundar följer doften av kött. Så länge du ligger i någon annans famn och inte kan skydda dig från de där fotoblixtarna, inte ens kan tala, kan du heller inte säga nej till de där fotograferna eller vägra tala med journalister. När du blir stor kommer du att förstå att det alltid finns ett pris som kan betalas för att en människa ska ”få en chans att tala ut”, att blotta stupen och yppa ord som kommer från ett i grunden trasigt hjärta. De där fotoblixtarna, ja. Du har ju aldrig sett något annat. Hur kan du då veta att det var deras fel egentligen, att det var samma blixtar som i förlängningen dödade din mor? Hon hade inte en chans att komma undan.

Gråt inte, fast du inte på något sätt kommer att kunna skydda dig mot det som kommer att vara din verklighet genom livet. Genom hela livet. Den förbannelse som din mamma drabbades av, extremfasen av den högst mänskliga viljan att bli sedd, älskad och bekräftad, den ska tevemogulerna försöka inlemma i dig också, i minst en generation till. Du förstår, farbröderna blir glada då. Jag vet att det låter konstigt, men om du blir lika olycklig som din mamma betyder det mera pengar, fler löpsedlar, fler teveserier.

Lilla tjej, din mamma var inte ensam om den där viljan, om drömmen att äntligen känna att man existerar, att man är något större än en hamburgervändande tjej från Södern som blir med barn tidigt i livet och gifter sig med barnets pappa men hela tiden längtar bort, långt bort till de där vita bokstäverna höst uppe på en kulle. Din mamma var inte heller inte ensam om att dö av den där längtan efter blixtarna, innan deras intensitet blev henne övermäktig.

Det fanns en annan tant en gång för länge sedan, lilla du, som också dog av blixtarna. I en förlängning fick de henne att svälja de där tabletterna. En telefonlur låg bredvid henne, en symbol för en evig längtan efter kärlek, över att ha kontakt med omvärlden. Den där tanten är säkert i himlen nu, precis som din bror. Du hann knappt se honom, så var han borta. Det låter kanske hemskt, men jag hoppas att du inte får träffa honom igen på länge. Var inte ledsen, din mamma är hos honom till dess.

Nej, din mamma hette inte Anna Nicole. Det var namnet på en artificiell produkt, en blonderad produkt med porslinsfasader på tänderna som kunde leverera tragedier. In i det sista levererade hon, filmad även under sin kamp mot döden. Hon var inte verklig. Hon gav bara folk vad de ville ha, så att de kunde tugga i sig produkten som var hon och sedan spotta ut den. För det krävs en hel del nuförtiden, kanske inte för att kunna bli älskad, men för att du ska kunna sticka ut i mängden och kunna leverera tragik. Teve lärde din mamma hur man gör.

Din mamma hette istället Vicki Lynn Hogan, lilla tjej. Hon var inte platinablond, inte egentligen, och hon ville säkert ditt bästa även om det blev fel. Mycket blev fel i din mammas liv, men allt hon ville var att få kärlek, att känna att hon existerade. Det är det enda du behöver veta.

Du ska få sova nu, Dannielynn. Jag vill bara säga en sak till din mamma först, något kort. Här kommer det: Vila i frid, Vickie Lynn. Hoppas att du äntligen känner dig älskad.

Relaterat

Inget relaterat till denna artikel

Annika Bengtson,
Kolumnist