• Men hur i hela helv...är det möjligt att jag går igång på en sadistisk fullblodspsykopat överhuvudtaget? Med en dåligt kamouflerad fransk accent och ett stort ärr på kinden, eftersom denne skådis tydligen användes som tuggben av en Dobermann när han var sex år gammal? • Koncentration nu, det är en dryg timme kvar av filmen – alla behöver inte veta att jag tydligen är avgjort störd! *låtsas vara normal, tyvärr på ett krampaktigt vis* • Äsch, jag kapitulerar - han är ju dösnygg! Must behave…ROOOOAARRRR! *borrar ner naglarna i biofåtöljen och klöser…jättediskret* • Kan man kanske sno en haklapp av någon småbarnförälder härinne i biomörkret…den ensamme farsan med tioåringen, kanske? Nähä? Folk blir sura för att man reser sig? Äh, jag dreglar väl öppet då – huvudsaken är ju att någon inne på Filmpunkten inte får reda på det här, hur ska det då gå med min seriösa image? Det blir trovärdighetsproblem, utmätning, landsförvisning…iiih, vad ska det bli av mig? • Hm…*något lugnare nu*…fast vadå, om Filmpunkten ändå får reda på denna händelse på något sätt så kanske jag kan göra någon smart och djuplodande analys över varför smarta tjejer dras till våldsamma idioter och varför vi i publiken bryr oss mer om en persons öde (oavsett om denne är massmördare eller ej) om vi har fått se karaktären som barn. Jag har ju faktiskt undervisat i filmkunskap…gäsp…näää…logiken avstängd, hjärnkapaciteten är inställd på en fjortisnivå (alltså: missbruka Coca-cola, chatta, festa, äta sig mätt på smågodis och spy upp det igen vid åsynen av Paris Hilton - inget jobbigare, tack!). Orkar inte tänka mer, där är ju snyggot igen framme på vita duken! *klappar i händerna…jättediskret* Under filmens gång inser man att det är kört, att det tydligen inte finns en enda normal cell i ens arma kropp. Fler mystiska tankar poppar upp, och man kommer på sig själv med att undra varför inte filmen var längre, typ tre timmar eller nåt? Okej att jag normalt sett HATAR filmer som är över två timmar långa, men det här är ju något heeelt annat! Filmen tar alltså tyvärr slut, konstigt nog, och väl ute i kylan igen så pustar man ut eftersom det inte står någon ambulans och väntar utanför, komplett med vårdare som står beredda med diverse lugnande sprutor och med tvångströjor i högsta hugg. Skönt, men det är ingen långvarig lättnad som erbjuds. Tvärtom fylls man av en stor tomhet, när man har kommit hem. Mer Gaspard! Vad göra? Nätet stillar abstinensen något, men nej, jag vill inte se honom i några snälla roller! Man googlar vidare, och hittar trailern. Nej, bara inte det! Jag visste väl att det fattades något i filmen! Trött och arg vill man inga SF och kräva pengarna tillbaka på grund av falsk marknadsföring, eftersom den utlovade ”heta” scenen från trailern (se beviset själva) inte var med, men man är alltför utmattad för det. Vi hade det ju så fint ihop, jag och Gaspard, trots att han verkade lite distanserad, vad nu det berodde på. Kanske berodde det på att han var fast därframme på duken. Slutsats: Gammal som jag nu är (enligt 80- och 90-talister), så borde ha sett tecknen tidigare. Till exempel tycker jag alltid att den djupt störde Norman Bates (spelad av Anthony Perkins) är söt i den där scenen i Psycho där han äter lösgodis (fanns det sådant redan på 60-talet? Das ist ja cool!). Hur normalt är det, egentligen? - Inte för att jag känner något än avsmak inför Malcolm McDowells futuristisk-sadistiska uppenbarelse i A Clockwork Orange eller annat än trötthet inför den genuint jobbige Jigsaw, men ändå…någonting är fruktansvärt fel. Jag inser det nu. Jag borde ha insett det redan när jag tyckte att Christian Bale var rätt läcker i American Psycho. Ja, minus hans bestialiska sadism, alltså. Enda trösten nu, i det totala mörkret och förvirringen, är att jag vet vilken film jag tänker önska mig i julklapp, och av vilken anledning. Det är också en viss tröst att det på Gaspard Ulliels sida på IMDB har postats massor med inlägg över hur het (jämra försvenskade Paris Hilton-ord!) han är i olika filmer, och eftersom jag bara går igång på honom i Hannibal Rising måste jag väl ändå vara semi-normal, eller? *håller tummarna*. Det är i varje fall skönt att man inte är ensam om att vara ett superfreak som ändå är…jättediskret. Det är ju bara jag som vet om min spirande kärlek till Gaspard. Och i en värld i vilken 16-åringar postar IMDB-inlägg som ”In the commercials and trailers for HANNIBAL RISING when he is licking his hand which obviously is not something that he should be licking, I am incredibly turned on. I hope I am not the only one feeling this way.” känner man sig aldrig ensam, hur sjuk man än är. Kommer ändå ensamhetskänslorna krypande någon vacker dag så finns det ändå en sista utväg: jag kan ju alltid börja prenumerera på FRIDA för att glädja mitt stackars krossade, 33-åriga fjortishjärta. Tihi! |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.