| Där satt jag – fjorton år gammal och på rätt plats vid helt fel tillfälle. Mörkret sänkte sig långsamt över biosalongen och jag borde vara hemma istället, framför matteboken, för att för en gångs skull plugga intensivt. Imorgon gällde det – vinna eller försvinna. Jag låg redan risigt till och det var nu jag hade chansen att för en gångs skull koncentrera mig på att få ett godkänt provresultat i mitt allra sämsta ämne - skulle jag inte passa på att ta den då? Två motsatta krafter slet i mig när han ställde frågan. Skulle jag följa med eller inte? Klockan tickade, närmade sig 18.00. Min svarsreplik var svag och viljelös: - Men pappa, jag har matteprov imorgon och måste… Plötsligt kände jag hur den kraft tog över som ville umgås och få drömma sig bort, som ville slippa ta tag i det där som ändå kändes hopplöst. Den nya filmen hade fått riktigt bra kritik och min ständigt upptagne far, som så gott som aldrig går på bio, hade ju frågat mig om jag ville med. Det hade helt enkelt inte gått att säga nej. Jag nickade till svar, sprang ned till bilen och åkte in till city med pappa bakom ratten. Tankarna malde under tiden, inget godis hanns med att köpa, för snart skulle filmen börja, men i sista stund hittade jag några mintkolor i väskan och slapp känna mig utanför. Trots det bröt jag mot en gyllene bioregel: Du skall hava popcorn med dig, ty Biojätten skall inte låta den bli ostraffad, som icke handlar dyrbart popcorn av honom. Så började filmen, tankarna malde och jag kände mig som en dålig människa med noll procents arbetsmoral. För att distrahera mig stoppade jag in en mintkola i munnen och i samma stund hände något märkligt. I samma stund som första bilden kom upp på duken tillsammans med förtexterna, förstod att det var här jag skulle vara. Ingen annanstans. Jag satt som förtrollad, tankarna på provet övergav mig i samma stund som jag lät mig svepas med in i handlingen, in i hösten på internatskolan, där jag omgavs av välkammade femtiotalsungdomar med problem och tankar som liknade mina. När en visslande Robin Williams kom in i klassrummet på Wellton Academy var jag redan förlorad. Jag såg mig själv stänga dörren efter mig inför elevernas undrande blickar, för att i nästa ögonblick öppna dörren igen för att säga: - Kom med mig då, vad väntar ni på? Plötsligt stod det klart att det jag ville ägna min tid åt var att få elever att upptäcka sina egna möjligheter och följa sina hjärtan. Jag skulle bli lärare! Carpe diem! Det var meningen att jag skulle se den här filmen, att jag skulle prioritera den framför det där matteprovet och nu, sjutton år senare, inser jag att jag aldrig har ångrat mig. Det var helt enkelt meningen att jag skulle följa med på bio den där gången. Jag är långt ifrån någon banbrytande Mr. John Keating, men jag hoppas ändå att jag har något att ge. Visst brukar jag se på film för underhållningens skull, men filmen ”Döda poeters sällskap” gav mig någonting mer och fick mig att stå ut med åratal av pluggande. Den lärde mig att alla har något som gör oss speciella, som finns där inom oss från början, men som behöver få näring för att kunna växa. Om någon bara vågar tro på oss så kan vi bli hur fulländade som helst. Hur det gick på provet? Säkert uselt, men det visade sig bli ett av de mindre bekymren i mitt liv. Jag minns inte ens hur många fel jag hade, men jag minns att det plötsligt fanns hopp för mig med. |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.