Hur kan man komma sig för att dissa svensk film så snart efter mäster Bergmans bortgång? Ingen aning, men mitt genuina missnöje har legat och pyrt så länge att jag bara måste få släppa ut lite ånga. Visst är det helgerån, men det kan inte hjälpas. Beredda? Bra, då kör vi.
Ulla Jacobsson |
Frågan för dagen är: Hur vet man att en film är svensk? Jo, den känns ofta som en hardcoreversion av Saltkråkan (hur i h-vete kan det finnas så många kobbar och skär och pittoreska hålor i det här landet?) och innehåller minst fem av nedanstående ingredienser. För att bevisa och illustrera detta faktum analyserar och kommenterar jag - inom parentes - en ny och fräsch svensk film från 2007, nämligen Anastasios Soulis och Michael Nyquist-rullen Underbara älskade, regisserad av Johan Brisinger. ”Check” betyder att jag prickar av, so here goes:
- Nakenhet (nakna bröst, herr Nyquists nakna bak, check). Varför det är procentuellt betydligt färre manliga könsorgan än bröst i svensk film, därom tvista de lärde. Tyvärr kan vi inte längre fråga Ulla Jacobsson, som var med i svenska brösts första film, Hon dansade en sommar (1951).
- Sinnesförvirring (även till synes lugna och stabila personer får psykbryt om man väntar tillräckligt långt in i filmen, check). Lägg ner, säger jag bara, det blir ändå ingen Oscar för en vanlig dag på jobbet. Testa gumminäsa (à la Kidman) eller att gå upp drygt 27 kilo för en roll (à la De Niro) i Hollywood istället, fast nej, just det, svenska skådisar säger ju alltid att de inte vill dit. Vem vet, det är kanske en större karriärframgång att lalla runt i ICA-reklamen?
- Fylleri (midsommarnubbar som leder till pinsamma situationer och slutligen ankring, check). Sups det ingenting i en film så är den inte svensk - basta! Mycket tragiskt, egentligen. Ännu mer tragiskt är det att den alltid habile Rolf Lassgård har tvingats spela fyllerist så många gånger att han väl snart riskerar att portas från Systemet bara av den anledningen.
- Otrohet. (Jo, grannen som är änkling är nog bättre på alla vis…och det kommer man på efter precis femton års äktenskap, check.) Det är klart, det är ju enklare för en regissör att visa ett vänsterprassel än att skildra mänskliga känslor. Synd - på två sätt!
- Sommar. I svensk film är det alltid sommar. Alltid. Inte undra på att resten av världen tycker att Sverige är exotiskt – på film badar landskrället i sol, men i verkligheten pulsar man i snö eller drunknar i regn året om. (Check, förresten.)
- Barnskådisar (som är regisserade av personer som verkar födda år 1910, check). Låt barnen vara barn - om de nu inte råkar vara Thomas Turgoose i This is England (2006). Jag vrider mig i svåra plågor när jag hör stackars arma barnskådisar klämma ur sig repliker som låter hur konstruerade som helst, för att inte tala om Julia Dufvenius alla mossbelupna repliker i mäster Bergmans Saraband (2003). Kan man begära ersättning för psykiskt lidande efter att ha tvingats höra på något sådant? Tro mig, slutet känns nära när man hör unga fröken Dufvenius säga sådant som ”nattsärk”…brrrr! Inför bäst-före-datum snarast, tack!
- Plötsliga vändningar i humöret (dvs. man går till exempel från glädje till förtvivlan och tillbaka igen på nolltid. Check). Det kan vara fint. Det kan vara ett grepp som kan fungera lysande, som exempelvis i den begåvade Mike Leighs Hemligheter och lögner (1996), men svenska regissörer som försöker sig på samma sak borde banne mig få näringsförbud. Resultatet blir nämligen inte gripande, tyvärr – bara stört.
- Noll känsla för detaljer, ett favoritexempel är Capricciosa (2003), där samtliga i familjen talar olika dialekt – vilka är oddsen för något sånt i verkligheten? Samme regissör lyckas förövigt med exakt samma sak i Populärmusik från Vittula (2004), där vän av ordning snabbt blir förbryllad över det faktum att den ene huvudkaraktären talar stockholmska, trots att han förväntas ha bott i Norrland i hela sitt liv…que? (Nu ska jag vara snäll, för i Underbara älskade har regissören tänkt till lite i alla fall. Kontrasten mellan den tungsinta och sorgsna stämningen och de glada melodierna som radion spelar i filmen är nämligen enorm – och därigenom mycket effektiv.)
- Ångest. Ett minimikrav i svensk film. Utan tragik, inget filmstöd? Kan det vara så det funkar? Det förklarar i så fall inriktningen på typ samtliga svenska filmer sedan urminnes tider. (Check, förstås.)
- Bergman- eller Noréninfluenser (mer eller mindre uppenbara, som ett slags varumärke – och kvalitetsstämpel - inom svensk film. Halvcheck.). Suck. Kan man få rabatt på psykofarmaka (s.k. ”lyckopiller”) bara för att man utsätts för film från detta avlånga land? Det fanns bara en Bergman - skapa något eget istället!
- Samma skådisar. Jepp, precis i alla svenska filmer. Bläh! Är det verkligen för mycket begärt att vilja se något annat än Helena Bergströms snorfyllda gråt eller höra Per Oscarssons lätt debila mummel för en gångs skull? När herr Oscarsson dyker upp i en film – oftast helt utan förvarning - är man redo att ge upp. Man frågar sig samma sak om och om igen: Hur många andra duktiga skådisar finns det i det övre ålderssegmentet som lyckas prestera bättre än den, vars största merit är att försöka klä av sig näck i Hylands hörna? Tusen? Femtusen? Fler? Bra, ring någon av dem istället! (Check – vi har sett dem förut. Måånga gånger.)
Per Oscarsson ur Hylands hörna
- Pinsamma repliker (Se även Barnskådisar ovan. Halvcheck.). Det spelar ingen roll hur bra en film är, om den är svensk. Det är nämligen bara att vänta. Vara alldeles lugn. Titta på klockan. Så, innan man vet ordet av så kommer det oundvikliga pinsamma repliken och knockar en, lämnar en röd och flämtande av genans. Visst är man känsligare för knäppa saker som sägs på svenska än engelska, men det kan inte förlåta allt – eller? Har förresten du några guldkorn att dela med dig av, kära läsare?
- Bestialiska mördare som agerar fullkomligt irrationellt. Been there, done that (i tusen Beck-filmer). Lägg ner en gång för alla. Krama varandra i trafiken.
- Brist på tempo. (Halvcheck.) Allt är så seeegt, förutom möjligen delvis uppfriskande Storm (2005), som dock har andra brister än det rent tempomässiga. Eventuella snabba klipp brukar tyvärr mest användas för att dölja inspelningsmissar eller manusbrister – alltså rör det sig inte om någon medveten handling. Tyvärr. Om det nu vore så väl...
Underbara älskade
- Öppna slut. De är djävulens verk, så är det bara. Har man betalt ockerpris för att slänga bort dyrbara timmar av mitt liv i en biosalong så har man banne mig betalat för ett slut också. Nästa gång kräver jag pengarna tillbaka, hör ni det, ärade regissörer till bland annat Nina Frisk (2007) och ovan nämnda Underbara älskade. Skandalöst är ordet! (Check, som ni förstår. Bankcheck, kanske?)
- Buskis (mja, inte direkt i Underbara älskade, om jag nu inte har förträngt det, men vid sidan av ångesten har svensk film av tradition tagit snubbelhumorn till sitt hjärta – och det i flera decennier). Varför inte låta Stefan & Krister få ha sitt levebröd ifred? Se det i så fall som en kulturgärning. Nu kokar min hjärna av uppgivenhet, så tvärtemot min natur - och för att ni ska orka läsa vidare - bjuder jag därför på en visdom från ovan nämnde Krister, här i rollen som Birger:
-Vet ni vad dä ä för likhet mellan stockholmare och spermier? Jo, dä finns en jädra massa å dom men dä ä’ inte många dä blir folk å’!
- Övertydligheter och billiga lösningar. (Jättecheck.) Ett exempel: En yngling orkar inte spela piano eftersom mamman har dött, dvs. inte förrän ynglingen träffar en lite härligt crazy tjej med bara bröst (se Nakenhet ovan) – då går genast pianoklinkandet som en dans igen! Zzzzz. Tänk om terapi var så billig och enkel ändå!
- Otydligt tal. (Check.) Hur många filmer skulle inte bli mer sevärda om man bara kunde HÖRA VAD DE SÄGER? Själv har jag tvingats kapitulera och använder mig numera av textning (!), avsedd för dem med hörselnedsättning – och kanske även för oss inlandsfödda som inte förstår någonting av oartikulerade filmrepliker. Kanske är det en ondsint baktanke det rör sig om även här – kan det vara så att branschen inbillar sig att vi ser filmen ytterligare en gång om 15-25% av replikerna väses/mumlas fram. In that case: dream on. Varför? Se och begråt ovanstående punkter så förstår ni säkert…
Finner ni fler? Kanske det. Jag hoppas i vilket fall att ni tar ovanstående lista till ert hjärta och låter den följa med er i filmsoffan eller i biofåtöljen. Kanske kan ni till och med spela ”svensk film-bingo” med era vänner, och tävla om vem som hittar flest kännetecken? Ni kommer att skåda ett fruktansvärt mönster, tro mig, men likafullt hoppas jag att ni hittar några sevärda undantag som bekräftar regeln.
Avslutningsvis, eftersom det var så längesedan vi sågs och ni har orkat läsa ända hit, presenterar jag stolt den hittills hemliga svenska dramaturgin. Även den är applicerbar på uppskattningsvis 90% av alla svenska filmer. Here goes:
- Filmen börjar mitt i ett sammanhang. ”In medias res” brukar det kallas i litterära sammanhang, och det är fint i en bok men överdjävligt på film. Det är dock praktiskt, eftersom regissören slipper fördjupa sig i karaktärernas bakgrund, relationer osv. – dvs. allt det som vi i publiken behöver veta för att få någon som helst behållning av filmen ifråga.
- Tempot är vansinnigt lågt. Alla är/blir deprimerade, för skit händer hela tiden. Man förstår aldrig varför. Viktiga trådar tappas bort, eventuella intressanta inslag följs aldrig upp, budskap saknas. I värsta fall får skådespelarnas insatser publiken att vilja gråta – och det av helt fel anledning.
- Filmen slutar helt plötsligt. Ingenting har retts ut, ingen upplösning har skett, ingen fattar något förrän eftertexterna rullar. Vilken härligt sätt att spendera en ledig kväll – eller inte?
Håller ni med mig om ovanstående? Inte? Då hoppas jag att få se er i vårt fina forum för att få tips på bra svensk film. För inte är det så att denna genre inte existerar, men den är banne mig klart utrotningshotad!
|
| Relaterat |
|
Inget relaterat till denna artikel
|
|
