Till dig som läser detta: Vad gjorde du när du var fyra år? Sög du fortfarande på nappen, ritade huvudfotingar, lekte med fingerfärg och tittade på tecknade serier på teve? Mamman i förarsätet gjorde inte det. Hon var istället fullt upptagen med att framföra What Child Is This? i förskolan inför en månghövdad publik, när hon inte blev körd i åtta timmar av sin mamma Lynne för att vara med på någon audition. Hur många av oss skulle orka med något sådant? Att pressas mot rampljuset utan att få vara barn? Utan att någonsin få välja själv? Åtta år gammal spelade hon huvudrollen i pjäsen Ruthless och blev senare en av programledarna i The Mickey Mouse Club. Resten vet vi, och över 83 miljoner sålda album senare finns enligt dramaturgin bara en väg att gå: nedåt. Hon vet fortfarande inget annat och har aldrig känt till någon annan väg. Mamma Lynne och paparazzin har inte gett henne något val. Inte vi heller. Jag har skrivit om den förut, om den bisarra dramaturgin som utspelar sig framför våra ögon. En tjej från Louisiana kommer från ingenstans, tvingas offra en normal uppväxt för att kunna nå toppen och måste därefter krossas, måste slås ned av samma händer som har lyft henne mot stjärnorna. Vad ska det bli av Kentwoods stolthet, vars mor hellre åker till sin systers grav än sluter upp vid sin dotters sida? Som inte håller sin hand över sin dotters ögon för att skydda henne från blixtarna? Jag vill inte se ännu en stjärna dö framför våra ögon, upplyst av kamerablixtar och efterlämnande två små barn som behöver henne mer än vad vi andra någonsin har gjort, hur mycket vi än har imponerats eller provocerats av hennes framgångssaga och talang - den som finns där trots att den är solkad av droger, sammanbrott och andra människors girighet. Sean Preston håller Jayden James i handen, men trots sina bilbälten är de fullständigt oskyddade. Det är de två som drabbas – de som är lika oskyldiga som deras mor en gång var. Det är de som får betala mycket mer än tidningsmagnaterna betalar sina paparazzis, precis som Anna Nicoles dotter Dannielynn får betala mer än de medier som köpte rättigheterna till hennes ettårskalas för drygt tvåhundra inbjudna gäster. Samma öde som väntade hennes mor erbjuds nu henne – utan hennes vetskap. Dianas öde lärde oss tydligen ingenting. ’The queen of hearts’ blev ett villebråd genom att råka visa sig mänsklig, genom att plågas inför våra ögon. Paparazzi-ekvationen är enkel: tårar och sammanbrott ger mer pengar än vilket tillrättalagt hemma hos-reportage i världen. Full pott blir det när en människa inte längre mår bra, när hon har pressats mot ett öde hon inte själv har valt. En tvåbarnsmamma, bevakad av hundratals fotografer under varenda sekund, rakar av sitt hår i desperation och världen skrattar. Hånar. Fotograferar. Tar tid och spekulerar: Hur länge kommer hon att orka? Hur lång tid tar det innan allt är över, innan hennes barn står ensamma utan att veta varför? Vi är alla människor. Ingenting annat. Få av oss skulle klara av en dag i just den här mammans liv: ständigt påpassade, hånade, förblindade av kamerablixtar och omgivna av människor som vi aldrig kan vara säkra på om vi kan lita på. Medioker skådis eller ej, men hon är människa - en minst lika unik varelse som vi andra, men så hårt pressad att rationella beslut inte kan fattas. Allt är kaos, ett här och ett nu, en vägg av blixtar som tvingar henne att ta en annan väg, en väg bort från hysterin. En av de egenskaper som gör oss till människor är förmågan att känna empati. Är det verkligen för mycket begärt av oss att försöka sätta oss in i en annan människas situation? Visst, vi kan fortsätta håna, blogga elakt, skriva utelistor och döma andra människor tills vi storknar, men det kommer inte att göra oss lyckligare. Det kommer inte att rädda oss. Eller Britney. |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.