Nåväl, från början. Några timmar tidigare samma dag steg jag på en ranglig buss (vad ska man med toalettpapper till när det finns rökelse?) tillsammans med idel kineser på väg mot storstaden. Jag gned mina händer i pur lycka över att kunna ta mig ända från Philadelphia till NYC för en billig penning – för övrigt betydligt billigare än vad en enkel resa Stockholm-Karlstad kostar med Säfflebussen. ”Äpplet”, ja. The big apple. Visst hade jag varit där tidigare, men denna gång var det något alldeles speciellt som lockade. Som av en slump hade jag nämligen någon dag tidigare hamnat på svenska ambassadens hemsida, som visste att berätta att Låt den rätte komma in skulle visas på Tribeca Film Festival. Sagt och gjort – jag gick online och beställde en biljett. En enda. Dagen D satte jag mig sålunda tillrätta bland ett hundratal andra cineaster, ivrigt lyssnade efter eventuella svenska röster i salongen. Nej, icke! Eller? Nå, fanns det svenskar där inne så låtsades de inte om att de var det, antar jag. När en av biografpersonalen strax före filmens början – och till min odelade glädje - förklarade att regissören själv skulle närvara vid en frågestund efteråt så hade jag redan min plan utarbetad: Efter filmvisningen tänker jag charma herr Tomas Alfredson totalt som enda svensk och låta honom veta att jag fanns därute, ivrigt påhejande på ett språk han förstår. Om det krävdes, tänkte jag, kunde jag till och med låta honom tro att jag anser Kontorstid vara en riktigt bra film. Det är den för övrigt inte. Låt den rätte komma in? Filmen? Jo. Jovisst. Ärlig som jag alltid är vill jag säga att jag inte kunde finna något fel vare sig på ljussättningen eller på delar av musiken. Fett med cred till Tomas, som enligt egen utsago såg till att Per Gessle skrev helt nya låtar till filmen - med Gyllene Tiders 80-talssound! Lika bra är skildrandet av mobbingtemat samt kläderna, scenografin (lysande) och rollbesättningen (allt är förlåtet, Ika Nord!). Dock har även solen sina fläckar: barnen i huvudrollerna är söta, men ibland märks personregin av alltför mycket. Vissa (dyra?) skräckeffekter fick tyvärr vissa i den amerikanska publiken att skratta istället för att skrämmas och den dramaturgiskt viktiga ”slutliga uppgörelsen” är intressant visuellt sett, men blir konstig i sammanhanget. Klippbordsonanin verkar inte ha fått dominera alltför mycket mer än på några få ställen, ska sägas, men avtoningen håller inte heller, av samma anledning (plantera mera nästa gång!). Personligen har jag även litet svårt för gestaltandet av Sverige som ett slags grått mini-Sovjet. Filmen innehåller även ologiska inslag, billiga peruker, överspel samt en riktigt skämmande sak: helt fel person i en av rollerna, åtminstone enligt vissa i min generation. Kanske märker ni själv vem jag menar i höst. Nåväl, jag såg mig oroligt omkring i salongen efter visningen. Skulle lilla jag verkligen våga säga till herr Alfredson att delar av filmen…kunde ha varit bättre? Så här är det, antar jag: en regissör ser Exorcisten (I och III), Fåglarna, Omen II, En kärlekshistoria och Jesus Christ Superstar samt en valfri film från sovjettiden och tänker: ”Det där funkar ju - jag lånar lite! Hur svårt kan det vara?” Problemet är att det är svårt, inte minst i detta fall, att mala ner en hel roman - för övrigt en mycket läsvärd sådan - till en normallång spelfilm, åtminstone om man vill ha med alla delar i boken och försöka göra dem rättvisa. Hur det gick mellan mig och Tomas? Om det blev vi två? Om jag säger så här: tanken på en fantastisk entré omintetgjordes av att en annan svenska stod framför mig i kön som hade bildats framför den celebre regissören. Lätt panikslagen såg jag hur hon tog Tomas i hand, log med hela ansiktet och tackade så mycket för en fantastisk filmatisering som verkligen gjorde boken rättvisa (såg vi verkligen samma film?). Min replik? Ni vill inte veta, men here goes: ”Jaa, värklien!” varpå jag presenterade mig och försökte göra reklam för vår kära Filmpunkt. Ridå. Tomas såg på mig med ett skrämt uttryck i ögonen innan han skyndade iväg, ut ur biografen och över gatan. Jag förstår honom. Det som kunde ha blivit rätt blev så fel. För min del var det bara att kliva på den kinesiska bussen igen och åka hem med skammens rodnad på mina kinder. Sensmoral: Att vara ärlig är en svår sak, och att vara regissör är nog inte heller så lätt. När jag precis skrivit klart ovanstående, såg jag till min häpnad att Låt den rätte komma in vann ovan nämnda filmfestivals finaste pris i berättarklassen (plus 25 000 USD – inte illa). Motiveringen? Jo, en "hypnotiserande undersökning av ensamhet och alienation genom mästerlig omtolkning av vampyrmyten" (vilket i och för sig kanske främst är bokens författare John Ajvide Lindqvists förtjänst, men ändå). Filmen får premiär i Sverige i oktober, mitt i höstrusket alltså, och själv kan jag inte vänta tills jag får läsa recensionerna – hiss eller diss? Eventuella älskare av snor och mekaniska katter kommer att få sig en högtidsstund, det är ett som är säkert. Håll ut och läs boken ist…så länge, ungdomar! |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.