Jag är tio år gammal. Den svartvita filmen framför mina ögon har det talats mycket om, och äntligen ska jag få se den. I rutan syns en kvinna som kör bil, blir stoppad av en polis, tar in på ett hotell och äter smörgås tillsammans med en mörkhårig ung man. Efter maten tar hon en dusch, men plötsligt stegrar sig ljudet av oroliga stråkar, högre och högre tills jag förstår att någonting hemskt är på väg att hända. I samma ögonblick känner jag en varm föräldrahand över mina ögon och under tiden mina ögon är oseende så hör jag det skrämmande ljudet av kvinnan som skriker för sitt liv och en kniv som hugger i mänskligt kött. Ibland tror jag att mitt intresse för skräckfilm började just i det ögonblicket. I varje fall har jag aldrig hittat någon annan, logisk, förklaring till att det är den genre jag tycker bäst om. Otaliga timmar har jag offrat på denna lilla böjelse, och jag glömmer ibland bort att inte alla andra tycker lika bra om denna genre som jag själv. Visst, man börjar bli van och man är härdad, för oftast visar dessa filmer ”inget nytt under solen”, som talesättet lyder. Inte så konstigt kanske, eftersom skräckfilm efter skräckfilm använder sig av samma ingredienser: mörker, regn, blod, skrik, maskerade galningar och inte minst chockeffekter, som visserligen får publiken att hoppa högt i biofåtöljen eller soffan, men inte att bli rädd sådär på djupet. Få av nutidens filmskapare vågar bygga upp en obehaglig stämning, att låta publiken veta mer än karaktärerna på duken för att tvinga oss som tittar att känna samma rädsla som dessa karaktärer - om inte större! Trots billiga lösningar och idiotiska chockeffekter ger jag aldrig upp mitt sökande efter en sevärd skräckfilm. Jag slutar i alla fall aldrig hoppas på en sådan, men blir jag det minsta överraskad nuförtiden så beror det på halvoriginella lösningar för att filmen ska kännas som om den har något nytt att tillföra. Ett exempel på detta är ”vajerscenen” i Ghost ship, som bevisar det faktum att bara för att en ny och originell typ av effekt används, så blir inte filmen mer skrämmande för det. En speciell scen i The Forgotten (med Julianne Moore) tyckte jag däremot var obehaglig. En person i filmen förflyttas nämligen på ett sätt, som människor inte kan förflytta sig på, och obehaget kommer just av den anledningen. Vi människor är ju rädda för det vi inte kan placera, det som inte liknar någonting naturligt eller någonting vi tidigare sett. Ett exempel: Jag tyckte att ”mörkerjakten” i slutet av När lammen tystnar var definitivt skrämmande, medan nästa film som använde sig av samma effekt kändes som en axelryckning. Skräckfilmsgenren måste egentligen förnyas hela tiden för att inte bli förutsägbar, men gör den det egentligen? Intressant är, att det främst är ljudet som gör en film till en skräckfilm. Ett exempel: Stråkarna i Psychos ledmotiv är ett måste för att filmens oförutsägbara handling ska kunna fungera så effektivt som möjligt. De oroliga stråkarnas effekt skulle kunna förklaras av att vi har en rest kvar från våra anfäder, aporna. Det är nämligen så att obehaget vi känner inför vissa ljudet (tänk naglar mot svarta tavlan) härstammar från dessa släktingar. Alltså utlöser obehagliga ljud någon biologiskt betingad oro djupt inom oss, och vill du få en skräckfilm att sluta skrämmas, så stäng bara av ljudet. Tänk efter, vad skulle 6th Sense vara utan den viskande repliken ”I can see dead people”, eller Motorsågsmassakern utan ljudet av en motorsåg som kommer allt närmare? Pinsamt nog började jag och min kompis skratta när motorsågsljudet dök upp i nyinspelningen av The Texas Chainsaw Massacre, just för att ljudet mist sin effekt – vi hade ju redan hört det i originalfilmen! Jag misstänker att jag vet svaret på denna fråga, för jag blir sällan rädd när jag ser på skräckfilm. Inte heller håller jag händerna för ögonen, men är tacksam för att mina föräldrar gjorde det åt mig den där gången för länge sedan… P.S. Lite värdelöst vetande: Det där hemska, huggande ljudet i Psycho fick man fram genom att hugga en melon(!) med kniv upprepade gånger, och skaparen av filmen, Alfred Hitchcock alltså, blev tydligen mycket nöjd med just detta ljud, vilket man ju kan förstå! |
|
Kolumnist
Filmpunkten är en av Sveriges största filmsajter med över
© 2002-2023.