Wind Chill

Det dröjer inte länge innan Wind Chill (2007) utmärker sig som en annorlunda sorts rysare som, trots historiens välbekanta ram, växer för varje titt. För när vi kastas in i två collegestudenters hemresa över juluppehållet etableras en rik karakterisering, där den ömsom avspända, ömsom antagonistiska relationen är en pusselbit i en överraskande komplex film där karaktärerna inte utgör endimensionella offer vars enda funktion är att bli slaktade av den, i sådana här filmer, obligatoriska ondskan. Och det är just samspelet mellan dem, som i filmen enbart omnämns som Guy och Girl, som gör Wind Chill till en intressant psykologisk thriller där jag som tittare är på helspänn allteftersom deras munhuggande under bilfärden löper ur kontroll och leder till ett tankeväckande avslöjande.

Ändå har filmen fått extrem kritik för dess brist på blod, skrämseleffekter, gore och spänning, som många tycks ha förväntat sig. Och i viss mån kan jag hålla med, eftersom jag hade samma reservation under dess sämsta punkter. Men det beror förmodligen först och främst på att jag hade fått intrycket att Wind Chill skulle vara en annan sorts film än den utvecklade sig som. Men faktum är att maktspelet mellan Guy och Girl, hans tvivelaktiga avsikter och hennes paranoia och ovilja att lita på honom, är långt mer intressant än den ostrukturerade spökhistoria som sedan etablerar sig. För när detta väl drar igång urholkas historien i något avseende av de ivriga tidshoppen och regissörens oförmåga att bygga upp spänning som är både chockerande och konsekvent. Tyvärr är Emily Blunt också en besvikelse i en irriterande dåligt spelad roll.

När jag väl hade sett klart filmen ska jag erkänna att min första reaktion inte var mycket mer än ett klentroget "jaha." Jag var hyfsat snabb med att dra slutsatsen att detta inte var en film som tålde att ses mer än en gång, vilket visade sig vara en förhastad reaktion. För ju mer jag tänkte tillbaka på historien, desto mer invecklad och tänkvärd blev den. Med mängder av alternativa möjliga tolkningar och en skattkista av detaljrikedom är det omöjligt att se filmen två gånger med samma glasögon. Så i slutänden är Wind Chill, trots vissa frustrerande partier, en lockande berättelse som inom ramen för en välbekant spökhistoria för hem poängen om att bli en bättre människa och rätta till sina misstag innan det är för sent.

Vad är det filmproducenterna inte förstår? Det går inte att göra en film med en halvtimmes inledning. Det händer absolut ingenting förutom att de sitter och pratar med varandra i en bil. Och på 1/3 av filmen hinner man tappa intresset. Faktum är att de resterande 2/3 inte heller är särskilt händelserika. Filmen har dessutom inget särskilt samband, det känns som att det bara händer lite saker på måfå. Nej, den här filmen hade jag mycket större förhoppningar på.

helt okej faktiskt

Helt okej film som var bättre än mina förväntningar.

en sådär skräck film

En film som verkligen fick mig att rycka till ett par gånger (imponerande). Bra skådisar, och jag gillar verkligen det att man inte får veta så mycket om huvudpersonerna och deras bakgrunder, utan filmen koncentrerar sig på skräcken och spänningen i det de råkar ut för. Man känner sig välidgt "där". En stadig fyra.

En småskrämmande thrillerrysare som utspelar sig i ett vackert men otäckt vinterlandskap. Bättre scenario till en rysare går nog knappt att få. Älskar de första scenerna när Blunt ser de döda. Hon liksom Holmes spelar verkligen bra och det speciella med deras karaktärers namn gör att filmen dessutom känns väldigt originell. En mycket lyckad doldis man bör se.